Att slåss som barn slåss

Det som till att börja med är ett sansat möte mellan förstående föräldrar urartar snart till ställningskrig, och sedan till direkt konfrontation. Är vuxna människor bättre på konfliktlösning än elvaåringar? tycks frågan vara i Yasmina Rezas komedi Carnage. Svaret är ett emfatiskt nej.
Upplägget är egentligen som gjort för ett mer allvarligt sinnat psykodrama, med en tydlig lutning mot den svarta komedin, men Tiina Lymi betonar i sin regi det komiska på bekostnad av subtilare psykologiska poänger. Hon balanserar rentav på gränsen till fars, och går stundvis också över den.
Så är också Carnage en slags light-version av veckoslutets andra svenskspråkiga premiär; Svenska teaterns uppsättning av Edward Albees Vem är rädd för Virginia Woolf?

Vem är rädd för Edward Albee?
Likheterna mellan de två pjäserna gör dem till ett intressant par som väcker en del tankar hos den som ser båda två. Rezas pjäs kunde nästan kallas en moderniserad version av Albees klassiker, med allt vad det innebär. Den är mer trovärdig och mer aktuell för en modern publik, inte minst tack vare Anders Bodegårds utmärkta översättning och den lyckade omplaceringen i Helsingforsmiljö.
Samtidigt är den också mycket kortare, lite lättare och en hel del dummare än sin förlaga. Lejongapen hos Albee har bytts ut till banala tulpaner, medan det mord som naturligtvis antyds i bakgrunden den här gången har en hamster som offer. Det sistnämnda säger det mesta om de här pjäsernas förhållande till varandra.
Den plötsliga spysjuka som drabbar den gästande damen i båda pjäserna är ett annat exempel på pjäsernas yttre likhet och inre väsensskillnad. Hos Albee förflyttas den sjuka gästen diskret till toaletten, utom syn- och hörhåll. Reza låter i stället spysjukan explodera över konstböcker och kaffebjudning på vardagsrumsbordet. Och det är väl kanske just då som det psykologiska dramat sprutar ut över äppelkakan och farsen oåterkalleligt tar över.

Sandlådepolitik
En dialogdriven pjäs som den här hänger förutom på textens kvalitet också mycket på skådespelarna. Carnage utspelar sig i en enda scen på en timme och tjugo minuter och intensiteten och närvaron måste vara hög. Jonna Järnefelt och Carl-Kristian Rundman gör ett värdpar som inledningsvis verkar någotsånär normala, men så småningom spricker deras fasad oundvikligen.
Minna Haapkylä och Tobias Zilliacus är gästerna vars relation redan från början verkar vara helt infekterad, men sist och slutligen är väl den enda skillnaden att de är lite ärligare än sina värdar.
Det är en imponerande ensemble som gör ett gediget jobb, men också i personregin kunde Lymi gärna ha fått stå på bromsen ibland, i stället för att gasa fullt från början till slut.
När konflikten blir mer komplicerad verkar de involverade parterna i stället bli allt enklare. Här är Reza något på spåren, och hennes beskrivning av den regression som tar de sansade vuxna människorna tillbaka till en konfliktlösning på sandlådenivå är träffande. Titeln Carnage, blodbad, är kanske ändå en överdrift, trots referenser till folkmord i Afrika. Det är nämligen bara hamstern som dör.