Att leka som vuxna leker

Men redan innan gästerna anlänt är det klart att den välkomponerade fasaden döljer ett äktenskapligt helvete av strindbergska proportioner. Gästerna, ja, de finner sig snart i centrum av de grymma lekar deras värdpar ger sig hän åt.
Edward Albees moderna klassiker firar femtioårsjubileum i år, och visst är det en text som fortfarande är briljant på många sätt. I dag kan man kanske inte ta den på samma allvar längre, den blir snarare ett tidsdokument från en epok som känns oerhört avlägsen utan att egentligen vara det.
Det är samma fascination som gjort tv-serien Mad Men, om en reklambyrå i början av 60-talet, till en så stor framgång. Det handlar kanske om att konfronteras med ett samhälle som på många sätt var otroligt normbundet och till synes enkelt, men just därför bjuder på hemligheter och enorma spänningar under ytan. Och såväl hemligheter som spänningar finns det alltså gott om i Vem är rädd för Virginia Woolf?

Lustiga lekar
I jämförelse med Lilla Tea­terns systerpjäs Carnage är Vem är rädd för Virginia Woolf? ett mycket tyngre relations- och psykodrama. (Recension av Carnage i VN i morgon). Den centrala konflikten finns mellan den misslyckade historieprofessorn George (Johan Storgård) och hans besvikna hustru Martha (Anna Hultin).
Deras infernaliska lekar tycks drivas av ett intensivt hat för såväl den andra som sig själva. Gästerna (Henrik Heselius och Beata Harju) är blott statister eller, om man så vill, spelknappar i de lustiga lekar som de får delta i, ofta utan att veta det själva och alltid utan sitt samtycke.
Spriten flödar naturligtvis, och i takt med att berusningen stiger blir replikerna allt bitskare och stämningen allt hetsigare. Ibland kunde man önska att regissören Piotr Cholodzinski tonat ned just hetsigheten en del, då de mindre gesterna oftast blir de mest betydelsebärande i en intim lokal som Svenska Teaterns Amos-scen. Särskilt Hultin och Storgård hittar stundvis en elektrisk energi mellan sig, men ibland slösas den också bort på allt för stora gester.

Återstår tomhet
Pjäsens något gåtfulla titel är i original en ordlek på den kända Disney-sången Who’s Afraid of the Big Bad Wolf? Den framställs i pjäsen som slutklämmen på ett skämt tidigare under kvällen. Själva skämtet får publiken aldrig höra, och därmed uppstår en slags laddad tomhet i pjäsens kärna.
Det är den här tomheten som Martha och George försöker fylla ut med sina sadistiska lekar. Under alla blixtrande kvickheter och intellektuella diskussioner kan Albees pjäs också ses som ett angeläget existentialistiskt utrop om livets tomhet på mening.
I programbladet jämförs Albees pjäs med en lök som skalas av lager efter lager för att till slut vara helt avskalad. Det är en träffande kommentar, inte så mycket för att den lyfter fram pjäsens mångbottnade tematik, som för att den indirekt berättar vad som kommer i dagen när allt väl är avskalat. När man skalat alla lager av en lök återstår nämligen ingenting alls.