Raoul Wallenberg – en svensk hjälte

Raoul Wallenberg, en biografi

Bengt Jangfeldt

Wahlström & Widstrand 2012, 560 sidor.

Wallenberg föddes för hundra år sedan och avrättades sannolikt år 1947 i fängelset Lubjanka i Moskva. Han fängslades av sovjetiska trupper som erövrade Budapest 1945, efter det finns det inte många säkra livstecken av honom.
Wallenberg var i Budapest med ett enda uppdrag: rädda så många judar som möjligt undan Gestapos dödsskvadroner.
Bengt Jangfeldt har skrivit den ena av höstens biografier om Raoul Wallenberg, med den enkla titeln Raoul Wallenberg, en biografi.

Rätt man, rätt plats, rätt uppdrag

Här visar han hur allting i Raoul Wallenbergs uppväxt, uppfostran och personlighet gjorde att just han var rätt man på rätt plats med rätt uppdrag. Hans väg från en högreståndsuppväxt i den namnkunniga finanssläkten till andra världskrigets Budapest, och vidare in i Stalins mörka labyrint, beskrivs på ett fascinerande och medryckande sätt. Jangfeldt skriver inte någon panegyrisk hjälteprosa, han behöver inte. Berättelsen talar för sig själv.
Raoul Wallenbergs far, med samma förnamn, dog 23 år gammal i en galopperande cancersjukdom ett par månader innan sonen föddes. Den unge Raoul uppfostrades av sin mor, men farfadern Gustaf var den som fostrade in honom i släkten, med sikte på framtida uppgifter. Raoul utbildade sig till arkitekt i USA under början av 1930-talet, men fick också en praktiskt inriktad vägledning in i den internationella affärs- och bankvärlden, Wallenbergarnas maktsfär.

I Budapest

1944 eskalerade tyskarnas utrotningsprogram mot de ungerska judarna, och i judiska kretsar i Stockholm, understödda både av judiska organisationer i USA och av USA:s utrikesministerium, uppstod tanken på att organisera en hjälpaktion. Den unge Raoul Wallenberg utsågs till ledare, av många orsaker. Han hade vistats i Budapest och hade ett vitt kontaktnät. Hans utbildning i USA gjorde honom pålitlig i amerikanernas ögon, Han talade dessutom tyska.
Och det som kunde vara till nackdel för honom som affärsman – frispråkighet, utåtriktad läggning, impulsivitet, och, visade det sig, en otrolig organisationsförmåga och en benägenhet att ta höga risker och agera snabbt och improvisera enligt situationens krav – var exakt det som krävdes när det gällde att lirka dödsdömda judar ur nazisternas klor.
Ansvarig för utrotningsprogrammet i Budapest var den ökände Adolf Eichmann, som arton år senare fick sona sina brott mot mänskligheten i en galge i Tel Aviv.
Wallenbergs och hans organisations metod var att utfärda svenska ”skyddspass” till var och en jude som kunde påvisa någon slags kontakt till Sverige. Stockholms telefonkatalog var ett viktigt hjälpmedel när personer som inte hade några kontakter skulle skapa dem.

Alla metoder

Jangfeldts skildring av Wallenbergs och hans medhjälpares kamp mot Eichmanns och de ungerska kollaboratörernas, pilkorsarnas, utrotningsmaskineri är en thriller med tragiskt slut. Wallenberg använde alla metoder som stod till buds, han kunde bjuda naziofficerare på middag och utveckla sin berömda charm. Och när det behövdes kunde han med en lämplig dokumentbunt i handen till och med slita bort judar som redan hade packats in i boskapsvagnar med dödslägren som mål.
När Röda armén i januari 1945 närmade sig Budapest sökte Wallenberg kontakt med den sovjetiska befälhavaren marskalk Malinovskij för att utverka skydd för ”svenskhusen” där judarna hade sökt skydd.

Till Moskva

Men kontakten knöts aldrig, i stället utgick en order från försvarskommissarien Nikolaj Bulganin att ”den på Benczúrgatan i Budapests östra del påträffade Raoul Wallenberg skall häktas och föras till Moskva.”
Och där försvann Raoul Wallenberg.
Varför han häktades kan man bara spekulera om, kanske Sovjetmyndigheterna misstänkte att han var spion, antingen för Tyskland eller USA. Men när fängelsedörren slog igen bakom honom var hans öde beseglat, i efterdyningarna efter andra världskriget var han bara ett öde bland hundratusentals andra. Och eftersom den svenska regeringen var minst sagt ljum i sina efterforskningar var det lätt för Sovjet att bara låta honom försvinna i stället för att medge ett misstag.
Bengt Jangfeldts skildring av denna mycket ovanliga människa har trots det tragiska slutet ändå en hoppfull ton: det finns människor som kan, vill och vågar trotsa de vidrigaste omständigheter för att deras medmänsklighet tvingar dem till det.
För den gärningen fick Raoul Wallenberg gator och platser uppkallade efter sig runt hela världen, och efter ett halvt sekel också i Sverige.