En dåres midsommarnattsdröm

Det är en anarkistisk omarbetning av klassikern som går på två språk i en salig blandning och utspelar sig i något som verkar vara 1920-talets England. Inte den mest självklara vägen att gå, med andra ord.
Och inget ont med det. När en Brittisk regissör (John Wright) sätter upp Shakespeare gäller det att gräva djupt i idélådan för att hitta en infallsvinkel som har något nytt att erbjuda.
Resultatet kan bli att det nya är ett självändamål (vilket delvis är fallet med pjäsens arbiträra placering i 1920-talet). Men åtminstone blir det inte förutsägbart, och i bästa fall kan det bli något riktigt uppfriskande.
Och uppfriskande är verkligen ett omdöme som passar in på den aktuella uppsättningen.
På den svenskspråkiga teaterscenen i Finland är man van att ständigt se samma ansikten på scenen och samma namn i programbladet. Redan en regissör från en annan kultur kan göra underverk (se Cezaris, Zholdak), och om man dessutom får några goda skådespelare på köpet kan man tala om en verklig vitaminspruta för såväl publik som aktörer.
Lustiga krumbukter
Redan i pjäsens prolog sätts tonen för föreställningen då Robert Kock äntrar scenen i välkänd Shakespearekostym och börjar presentera kvällens föreställning bara för att resolut bli avbruten av den utmärkta Joanna Holden, som i identisk kostym anklagar honom för att vara en bedragare. En skämtsam anspelning på den evigt populära debatten om Shakespeares verkliga identitet alltså, vars komiska effekt främst består i de två skådespelarnas längdskillnad på cirka en halv meter. Inte den mest mångfacetterade komedin kanske, men de enklaste skämten är ofta de roligaste.
John Wright och biträdande regissören Paul Hunter odlar också denna typ av humor genom hela föreställningen och det fysiska spelet tar ibland över onödigt mycket. Speciellt märks detta i andra aktens något flåsiga uppgörelse mellan de två kärleksparen som efter de shakespeareskt komplicerade förtrollningsturerna knappt vet vem de älskar och vem de hatar.
Oftare bjuder det intensivt rörliga spelet ändå på genuint rolig teater, inte minst är detta fallet med den underbara amatörteatergruppen som sätter upp den ofrivilligt parodiska pjäsen Pyramus och Thisbe i sista akten. Max Forsman och Dudley Rees lyser i sina dubbelroller som amatörskådespelare/kärlekspar och Göran Schaumans lejon är något utöver det vanliga.
Den goda galenskapen
Den största risktagningen i uppsättningen – och det som möjligen kommer att dela publikens åsikter – är tvåspråkigheten. Wright och Hunter har valt en genuint tvåspråkig linje, där alla skådespelare talar såväl svenska som engelska oavsett vilket som är deras modersmål. Det betyder språkbyten mitt i replikerna och en hel del mer eller mindre bruten engelska och svenska.
Speciellt i början skapar det här en liten barriär mellan publik och pjäs, men ganska snart känns det som världens naturligaste sak. Dessutom erbjuder upplägget förutom svårigheter också stora möjligheter till allehanda galenskap.
Och det är möjligheterna och galenskapen Wright och Hunter valt att fokusera på, helt i enlighet med namnet på sin teatergrupp. Told by an Idiot är naturligtvis ett Shakespearecitat det också, hämtat ur den kända liknelsen om livet i Macbeth: en saga blott, berättad av en dåre, full av storm och vrede, och utan varje mening.