Boendets olidliga lätthet
Kan man bo på hyra? Frågan är irrelevant i de flesta andra länder där hyresboende är en vanlig och fullt accepterad boendeform. Hos oss är frågan lindrigt provokativ eftersom det genom åren ansetts bättre att "ha eget" – ett arv från bondesamhället.
Hyresboende tippas bli vanligare även här. Trenden bottnar i att folk inte längre vill använda en stor del av sin energi till att vårda hus. Människor förväntas också vara flexibla och mobila, vilket rimmar illa med att äga ett hus.
Men just nu gör låga räntekostnader det mera ekonomiskt att köpa eget än att vara hyresgäst. Dessutom handlar det om detta med trygghet. Det är inte roligt att plötsligt bli uppsagd från sitt hem och tvingas att lösa boendesituationen på nytt med några månaders varsel.
Jag hör till dem som genom åren flyttat en hel del, helt frivilligt. Eftersom mitt arbete förankrat mig i Västnyland är det i den här regionen jag flyttat runt. Den enda punkten som hållits konstant är Barkala by i bortersta Tenala där jag har mina hjärtrötter och min fritidsstuga.
Min egentliga bostad har jag än hyrt, än köpt och sålt. Den har funnits än i Karis, än i Ekenäs, än i Hangö – och tidigare också på den finska sidan av Västnyland, i Karislojo.
Tack vare de här erfarenheterna kan jag relativt lätt anpassa mig till nya miljöer. Jag sätter upp några bekanta föremål och hokuspokus: Detta är mitt hem! Jag är också glad att mina vuxna barn inte är alltför starkt bundna vid torvan. Hembygdskänsla är värdefullt, men kan också bli begränsande.
Det närmaste jag kommit de kulörta magasinens boendeideal var en villa med glittrande fönsterrutor i vackra Täktom. Villan lever kvar i mig som ett fint minne, men också som ett arbetsläger som höll på att knäcka mig. Hur mycket energi ska man egentligen lägga ner på ett hus? Det har jag frågat mig sen dess.
Efter en mellanlandning på hyra i ädla Strandpärlan i Dragsvik köpte jag en enkel lägenhet i ett litet husbolag i Karis. Bostaden var bra, men bolaget visade sig vara mycket illa skött och i flera år jobbade jag hårt för att få det i skick. Det var högst tillfredsställande att lyckas, men gav samtidigt en dyrköpt erfarenhet: Boende i egen lägenhet innebär inte automatiskt att man kommer lätt undan. Vilket jag alltså hade hoppats.
Det ideala boendet varierar med åren och familjesituationen. Ett alternativ som allt starkare dyker upp är så kallat gemenskapsboende som är tänkt för personer i tredje åldern, i stil med det kända projektet "Loppukiri" i Helsingfors.
Någonting för innovativa entreprenörer i Västnyland att överväga?