Arja Saijonmaa beskriver sig själv som en purfinne som känner att hon via Sverige blivit godkänd som en del av Svenskfinland. Foto: Micael Engström (Klicka på bilden för att se den i rätt format.)

Arja Saijonmaa vill hålla musiken levande

Hon tog tangon till Sverige och Miki Theodorakis musik till Norden. Den här veckan besöker hon Lojo och Ekenäs för två intima konserter, en på finska och en på svenska.

Arja Saijonmaa svarar på andra signalen i studion i Stockholm, en av hennes tre fasta punkter i tillvaron. De andra ligger i Helsingfors och Paris.

Det är alltid svårt att bestämma sig var man skall börja ett samtal med en så mångsidig och meriterad person. Nu har kvinnan i andra ändan sålt två miljoner skivor, turnerat konstant i decennier och gjort allt från att delta två gånger i Melodifestivalen till att framföra sin egen tolkning av Violeta Parras Jag vill tacka livet på Olof Palmes begravning.

Det känns som om du har gjort allt. Vad känns då viktigt att uppträda med när vi skriver oktober 2013?
– Det känns mer angeläget än någonsin att ta fram min egen repertoar. Det finns många underbara lysande diamanter i min korg och det behövs levande musik, intima konserter. Akustisk musik betyder också närhet. Det finns så många ensamma människor i världen i dag. Det finns otroligt mycket ensamhet fast vi är i ett kaos av sociala medier. Det mesta är ändå bara virtuell yta.


Närheten viktig

Saijonmaa talar om vikten av levande musik som ger en upplevelse, som fyller på i hjärterummet.
– Musik och poesi är konst, människans livskraft, men allt behöver inte vara så gravallvarligt.

Sedan sitt genombrott har hon hyllats för sin scennärvaro och karisma. Den biten av musikkulturen är hon generellt lite bekymrad över med tanke på dagens så kallade studioartister.

– Du kan inte underhålla publiken i två timmar med en hit. Det är en ynnest för mig att kunna hantera en konsert, sköta mellansnack, hålla kontakt och en intim stämning.


Brobyggare

För att få kontakt gäller det förstås att göra sig förstådd. Saijonmaa berättar att hon talar och sjunger på ortens språk då hon kan det. I tvåspråkiga städer gör hon en exakt jämn fördelning. Att vara tvåspråkig fullt ut har blivit hennes specialitet.

Här kan jag inte låta bli att berätta om sommarens debatt om språkrasism i Ekenäs som fick sin början med musikern Mikko Sipolas debattinlägg.
Det hörs en suck i telefonen innan hon berättar om hur hon en gång i Sverige fick burop från finskspråkiga i publiken som ville att hon skulle sjunga på finska.
– Då förklarade jag att jag sjunger på svenska i Sverige för att låta hela publiken ta del av finskheten, att det behövs. Sedan buades det inte mer. Det där är viktigt för mig, jag bygger broar.

För de två stundande konserterna i Västnyland har hon i varje fall uppdelningen klar, det blir en finskspråkig repertoar i Lojo och svenskspråkigt program i Ekenäs.
– Mitt hjärta bultar för de svenskspråkiga orterna i Finland. Nu går jag längs med min egen Eriksgata och kartlägger mitt eget Finland.