Rastlös energi med Nothing more to eat

De första åren var en turbulent tid med flera konserter. Med två skrikande och growlande vokalister på scen - attitydfulla Erik Lindroos från Karis och karismatiska Magnus Lindström från Ekenäs - har de fått till något speciellt och skapat sig ett namn inom grind- och hardcore.

I fjol åkte de i väg för att erövra Europa och deras tack var att turnébilen blev stulen. Väl tillbaka i Finland klev de rakt in i Posti Studios och spelade in deras självbetitlade debutalbum som släpps i dag. Det firas med ett uppträdande på krogen Lepakkomies i Helsingfors där alla bandmedlemmar är bosatta.

Erik Lindroos berättar att skivan baserar sig på grindcore och d-beat hardcore blandat med surf, crust, stoner och hederlig rock.
Han är nöjd med resultatet.
– Skivan reflekterar Nothing more to eats rastlösa energi och är exakt som den borde vara. Jag är väldigt belåten med allt från enskilda låtar och lyrik till helheten av albumet.
Texterna, som någon eventuellt kan lyckas uppfatta, är skrivna med avsky, sarkasm, ironi, humor och symbolism. Deras teman varierar från personliga fejder och samhällskritik till öldrickande.

Att skrika så man spyr
Bandets musikstil förknippas lätt med adrenalinstinna svettfester som lämnar en fylld med blåmärken. Man kan tycka att det är en genre som inte kommer till sin rätt på skiva.
– Jag brukar själv ironiskt nog höra på grindcore då jag tränar. Musikens höga intensitet ger dig den energi du behöver för att tänja dina egna gränser, säger Lindroos och tillägger att liveuppträdanden givetvis ändå är bandets starka sida.
– Jag har själv gått backstage mitt i en konsert några gånger eftersom adrenalinet har pumpat så hårt att jag härjat enormt medan jag skrikit, vilket har lett till att jag har spytt. Man kan jämföra det med att springa så snabbt man kan så långt som möjligt och skrika på samma gång.