Skoningslös Utrensning

Filmen är mycket väl gjord och har innehållsmässigt så mycket att ge, att det lönar sig att gå igenom hela skalan av känslor som väcks.
Min upplevelse av filmen ska sättas i relation till att jag var förberedd på att se grymma våldtäktsscener och var osäker på hur jag skulle klara av det – jag hör till den tittarkategori som har svårt att se på våld.
Därför reagerade jag positivt på att huvudstråket i boken trots allt inte förlorats: Hur människor som lever i rädsla och tvingas fatta omänskliga val gör för att klara sig.

Fixerad vid dröm
Förnekelse av positiva känslor och förhärdning kan bli ett överlevnadsknep, likaså fixering vid en person eller idé.
Huvudpersonen Aliide fixerar sig vid sin ungdoms förälskelse, systerns man, och drar sig inte för att svika både sin syster och systerdotter, för att få rå om honom. Utdelningen är inte stor, men sitt eget svek tvingas hon leva med resten av sitt liv.
Aliides utveckling från en kapabel och ansvarstagande ung flicka till en kvinna som förråder sina närmaste och rent av utför den bestialiska misshandel som krävs för att bevisa lojaliteten med regimen, tar fram en mänsklig skörhet och desperation som man helst inte vill veta om.

Starka roller
Scenerna växlar mellan gamla Aliide och unga Aliide, båda rollerna mycket starkt tolkade av Liisi Tandefelt och Laura Birn. Den andra systern, Ingel, spelas av Krista Kosonen som förblir fjär och vacker.
När jag läste boken hade jag väldigt svårt att förstå ens en liten smula av Aliide och hennes handlande, hon framstod bara som en hemsk person och det kändes inte trovärdigt att hon handlade som hon gjorde. Filmens närbilder på svettpärlor och skälvande läppar under hemska förhör, och skådespelarnas uttrycksfulla ansikten, gör i mitt tycke filmens Aliide lättare att förstå än bokens.

Bryter ned
Grymheter kan bryta ner allt vad moralisk ryggrad heter – och det är mänskligt att försöka rädda sig själv. Och om Allides svek blir tydligt, blir det också tydligt att Hans förblir trogen både sin hustru och sin kamp för Estlands frihet – hur mycket det än skulle gynna honom att handla annorlunda. Men så blir han inte heller lika illa åtgången som kvinnorna. De skyddar honom. 
I diskussionen om filmen har man påpekat att våldet mot kvinnor är av ett annat slag än våldet mot män. Kvinnorna förnedras avklädda, blodiga och maktlösa. Avrättningarna av männen är också blodiga, men männen förblir fullt påklädda, och vissa framstår som hjältar. Skurkarna är starka i en stereotyp manlighet även när de faller till golvet skjutna i huvudet. Undantaget är sexköparen som Zara tar livet av.

Vad klarar vi av?
Vilken är den bild som lever kvar efter att filmduken mörknat? Att kvinnor är underlägsna offer? Just det som Sofi Oksanen inte vill. Å andra sidan är verkligheten att kvinnor och barn våldtas. Klarar vi av att se det?
Om trenden är att man ska "visa allt", har Antti Jokinen ändå dragit en gräns, nämligen vid misshandeln av den tioåriga flickan. Där klipps bilden abrupt av. Skriket ekar inom oss. Det är minst lika verkningsfullt som de äckliga våldsscenerna.
Utrensning förtydligar förtryckets fasor – men också grymheten i människohandel.  Viktigt att minnas är att människohandel som inkluderar våld mot unga flickor och unga pojkar pågår som bäst – det hör inte till historien.