Luna moth – en hyllning och ett tack

Luna moth. Lever bara en dag, högst sju. Det är namnet på det multikonstnärliga verk som uruppfördes på den gamla förfallna festplatsen på Ramsholmen, vid halv elva på kvällen när mörkret lagt sin mjuka mantel över naturen.

Luna moth är namnet på ett nattfly – i konstverket en animation som mixades med en massa andra bilder, både gamla och nya fotografier.

Det är inte bara Snäcksundskonstnärerna Petra Lindholm och Kim Simonsson som står bakom verket utan också de övriga som varit involverade i och kring Villa Snäcksund: Jon Brattwall, Elise Simonsson, Eva Tordera och Kjell Wikström.

Med verket visar man på den unika konstnärliga gemenskap som har kunnat födas tack vare residenset Villa Snäcksund. De medverkande påpekar att nya tankekedjor skapas när man i en inspirerande miljö delar både arbetsutrymmen och vardag.

Att bjuda invånarna på Luna moth ute i naturen var en fin gest och ett ödmjukt tack, och samtidigt en hyllning till den fina naturen på platsen.

Helhet att uppleva

Den mest synliga delen av Luna moth hade formen av ett videoverk som visades upp mot fonden av den gamla scenen, med en duk endast i mitten. Men lika viktiga för helheten var mörkret, naturen, stämningen och platsen.

Därför var det synd att en del av åskådarna visade sådan brist på sensitivitet och förmåga att gå in i konstverket. Det märktes bland annat i att en del använde kameran på mobiltelefonen (trots att önskemålet var att man inte fotograferar). Det är antagligen fåfängt att önska att människor också kunde sitta mer eller mindre tysta tillsammans, och låta miljön och stämningen inverka, i stället för att högljutt avhandla triviala ting.

Tid, plats och samvaro

I Luna moth har man flätat samman tre år av tankar som fötts om tid, plats och samvaro mellan människor.

Att man flätat in flera personers intryck i någon form (tankar, musik, bild, text) och att tre år rymmer skiftande erfarenheter med till exempel många årstidsväxlingar, märktes också i slutresultatet där ett blandat flöde av intryck och flera olika stämmor passerade revy.

För mig personligen kom reflektionerna kring människans litenhet att stanna kvar som en positiv eftersmak. Detta att vår litenhet på jorden inte är en negativ sak att motarbeta på mer eller mindre frenetiska sätt, utan i stället bejaka. Då ingår existensen på ett skönt sätt i en större helhet, i alltet.

Inte minst de gamla bilderna som Västra Nylands landskapsmuseum hade tagit fram för projektet knöt band till det förflutna, likaså sekvenserna ur Petra Lindholms video Till Anne-Marie.

Kim Simonssons skulpturer av småväxta varelser – som framstår som en blandning av barn och utomjordiska gestalter – hade också en central roll. De förmedlade en tidlös förundran.