Vårt judiska arv och antisemitism

Enckell talar med Freuds ord om det bortträngdas återkomst. Att han som filosemit, det vill säga en människa med starka sympatier för judendom, allt judiskt och staten Israel, är oroad är tydligt i essäerna i den nu aktuella Perspektiv från andra sidan. Tematiken är bekant från hans tidigare böcker, särskilt kanske från Själen som vägrade krympa (2001).

Också hans associationsrika, ofta krångliga prosa är bekant. Tonfallet är den här gången, åtminstone emellanåt, mera oförsonligt än tidigare, uppenbart färgat av den nämnda oron. Det är ibland svårt bena fram essensen i hans långa meningar. Ännu svårare är det att på ett begränsat artikelutrymme försöka göra hans tankar rättvisa i en presentation av boken, där de självbiografiska inslagen och skildringen av författarens väg till filosemitismen känns angelägna och lätta att ta till sig.

Judehat är självhat

Mikael Enckell hänvisar både till det judiska inslaget i sin släkt, till faktum att han vid föräldrarnas skilsmässa tvingades bo hos sin mormor, där han vantrivdes, och till att han blev mobbad i skolan. Allt faktorer som fick honom att genomgående identifiera sig med svagare parter i olika sammanhang. Många av hans andliga vägvisare i ungdomen var judiska eller delvis judiska. Prousts På spaning efter den tid som flytt har följt honom genom alla år.
Hans strävan att borra sig in till själva kärnan i judendomen och antisemitismen inger respekt. Självklart kan han både sin Freud och sin Proust, massor om film, exempelvis om Orson Welles. Han jämför judendom och kristendom, till den senares nackdel, som mera svartvit och rationell. Judendomen är bland annat mera öppen och mångstämmig, tillika starkt traditionsbunden.

Mikael Enckell gör skillnad mellan antisemitism och övrig rasism. Han misstänker att det i ett jämförelsevis tidigt stadium fanns ett protoförintelsesyfte, möjligen oartikulerat. Därmed kommer han till att judehat är ett självhat. Juden kommer lättare in i vårt omedvetna självporträtt genom buden, lagtavlorna, Gamla testamentet och Gud. Sin filosemitism ser han som själens attraktion till sin egen utvecklingshistoria, vilket kan påminna om samma själs dragning till det psykoanalytiska perspektivet.

Relativa insikter

Antisemitismens återkomst ser Enckell i passionerat ensidig Israelkritik och i radikala antisionisters i Finland och hela Norden ifrågasättande av Israels existens och dess berättigande. Han tvivlar på Israelhatarnas förmåga till ett genuint medmänskligt engagemang. Med risk att stämplas som antisemit undrar jag hur stor grupp de radikala antisionisterna i Norden kan vara och om kritik av Israels politik alltid är uttryck för judehat?
Han skriver också att de enda insikter som är möjliga är relativa, ungefärliga och preliminära, frukter av en efterklokhet, som alltid kan ifrågasättas. De definitiva slutsatserna befinner sig ständigt framför oss och vi kan endast närma oss, aldrig nå dem. Kloka ord!
Perspektiv från andra sidan är ingen bok man kan sträckläsa. Den kräver tid och eftertanke, den väcker reflektioner, frågor och motstånd, kritik också. En hel del lär man sig, om filosemitism, om verklighetens tvetydiga natur, om Fritz Lang och konsten att se in i framtiden och om hur minnet fungerar. Och naturligtvis om judendom och psykoanalys med sina drag av mystik.