Nya proffs i blåbärsskogen
Många gillar blåbär men få bryr sig om att plocka. För de burmesiska flyktingarna i Ekenäs har bären blivit en uppskattad inkomstkälla.
Det är inget arbetsskyggt gäng som möter upp för en intervju. Klockan är nio på morgonen men Byupoe, Labano, Twemu, Su Gah och de andra har redan hunnit vara flera timmar i blåbärsskogen. Nu ska några av dem göra sig ordning för sitt dagsjobb medan andra återvänder till skogen för fortsatt plockning fram till eftermiddagen. Vid hemkomsten ska skörden ännu rensas så att de som lämnat in en beställning senare på kvällen kan avhämta dagsfärska bär.
Minimibeställningen är 10 liter som för köparen kostar 40 euro.
Ortsbor hjälpte
Introduktionen till blåbärsskogen skedde via Monica Lindgren och Kenneth Hallgren som första gången noterade burmeserna då dessa stod och fiskade på Baggöbron.
– Vi reser mycket och tycker om att bli bekanta med lokalbefolkningen och tyckte att det också skulle vara roligt att lära känna burmeserna, berättar Monica Lindgren.
Paret tog kontakt med invandrarbyrån och på den vägen är det.
– Vi brukar kalla Monica för vår Ekenäsmamma, säger Labano och ler stort.
Det egna fiskafänget är numera mer omfattande tack vare den gamla båt man fått överta från Monica och Kenneth och allt från mört och braxen brukar hamna i pannan. I skogen där man hade sällskap under de första åren klarar sig de burmesiska vännerna numera på egen hand.
– I början var vi oroliga för att de skulle tappa bort sig, säger Monica Lindgren.
Det har visserligen hänt en gång. Byupoe gick vilse i närheten av Gullö men lyckades med hjälp av en postutdelare och all den finska han bemästrar ta sig hem till Jägarvägen igen.
Ingen trängsel
Den finländska naturen börjar numera vara bekant och förutom blåbär plockar man också lingon och svamp.
Vad gillar ni mest att plocka?
– Lingonen är lättare att plocka men blåbären är godare att äta. Lingonen är lite för syrliga.
Under sina sejourer i skogen man råkat på både älgar, hjortar och ormar och man har lärt sig titta efter fästingar när man kommer hem. Myggor och älgflugor låter man sig inte störas av. Efter många år på flyktingläger är myggbett en världslig sak.
Ryggont har man förvisso efter allt plockande som nu pågått i ett par veckors tid. Twemu säger att hon brukar äta värktabletter om kvällarna men att pengarna man förtjänar på plockandet är den bästa smärtlindraren.
Brukar ni se av några andra bärplockare när ni är i skogen?
– Inte vid fem-sextiden på morgonen, säger Su Gah.
Ett sämre år
Av de tre år man hittills ägnat sig åt blåbärsplockning har det första skördemässigt varit det bästa.
– Första året kunde man plocka ett ämbar blåbär på en timme. I år tar det nästan två timmar att få ihop ett ämbar och ibland hittar man inga bär alls, säger Labano.
Viljan att plocka bär är stor eftersom man sparar pengar för att kunna resa till den karenska träffen, ett minoritetsfolk man själv tillhör, som ordnas i Norge nästa sommar. Annars går förtjänsten till vanliga förnödenheter som mat medan barnen som varit med och plockat kunnat förtjäna ihop pengar till telefoner och cyklar.
Försäljningen sker med hjälp av Monica Lindgren som förmedlar beställningarna utan ersättning.
– Jag skulle vilja att de skötte försäljningen själva, men de är lite blyga och har lite svårt med språket. Vi får se hur det blir nästa år, säger hon och räknar med att årets blåbärssäsong börjar vara på slutrakan. I fjol varade den i tre veckor.