Sexuellt ofredande lämnar livslånga spår
De sexuellt färgade uppvaktningarna började på ett konfirmationsläger och pågick i två års tid. Nu – långt senare – har Nina Wredlund bearbetat sina upplevelser. I dag kan hon tala ut.
När man är fjorton år och ser upp till en karismatisk ungdomsledare, blir man smickrad när han visar intresse.
Men när intresset tar sig uttryck i sexuellt färgade handlingar, leder det till förvirring hos en ung tonårstjej som själv saknar sexuell erfarenhet.
Att bli sexuellt ofredad i en så känslig ålder och av en person som står i en klar maktposition lämnar spår. Livslånga spår.
Det vet Nina Wredlund, som behövt år av bearbetning för att komma till en punkt där hon öppet kan tala om det som hände henne i unga år.
Hon hoppas att det kan leda till att även andra utsatta vågar tala.
– Jag är nu i en ålder då jag reder upp hur livet har varit, vad som hänt och hur det påverkat mig.
Tyst i kyrkan
Nina vet att hon inte är ensam om sina upplevelser – varken rent allmänt eller inom församlingsverksamheten.
Hon är också ganska övertygad om att samma gärningsman utsatt andra unga kvinnor.
Men hon är inte ute efter att hämnas honom.
Däremot hoppas hon att den evangelisk-lutherska kyrkan och Borgå stift ska medge att sexuellt ofredande och sexuellt utnyttjande förekommer inom kyrkan. I dag tystas det ner.
– Sexuellt utnyttjande har förekommit inom katolska kyrkan och i friförsamlingar – varför skulle vår statskyrka vara ett undantag?
– I Sverige har man kommit så långt att det i kyrkan finns kontaktpersoner specifikt för personer som blivit sexuellt trakasserade. Här borde absolut finnas något liknande. Åtminstone något slag av riktlinjer kring hur församlingarna ska agera, säger Nina.
Trots att hon berättat om händelserna för två präster och två ungdomsledare har hon inte fått någon upprättelse eller någon officiell ursäkt från den församling i södra Finland, inom Borgå stift, där händelserna ägde rum för omkring 35 år sedan.
Kan innebära skydd
Församlingar kan i värsta fall utgöra ett slags skydd för personer som har problem med sin sexualitet och inte kan hantera det på ett acceptabelt sätt.
Personer som är vana att ta för sig och är ovana att bli motsagda, kan använda syndaförlåtelsen på ett lättvindigt sätt: be Gud om förlåtelse och fortsätta missbruka sin makt.
– De behöver inte ta ansvar för sina egna handlingar.
Om de har en stark position eller är starka personligheter kan arbetskamrater och andra som misstänker någonting välja att inte veta, inte se och inte höra. Också därför skulle tydliga handlingsprogram vara viktiga.
– Det borde också tas upp i utbildningen av ungdomsledare och präster.
Smickrad
Nina minns att hon for till konfirmationslägret med en stark längtan att hitta något som kunde ge stabilitet och stöd. Hon var i ett sårbart skede av livet, och hade det trassligt hemma.
Hon tror att de som är benägna att utnyttja ungdomar anar sig till vilka som är sårbara och därmed lättare att påverka.
– Det började på ett subtilt sätt med att han bjöd på jordgubbar och skrev dikter till mig. Jag kände mig särbehandlad och blev smickrad, och blev kär på det sätt som unga flickor kan bli i sina lärare.
– Jag var fjorton år och han en gift, vuxen man.
Drog sig tillbaka
Nina gick med i församlingens ungdomsarbete. Uppvaktandet fortsatte. Han körde hem henne efter verksamhetskvällarna. I bilen bad han henne sitta i famnen, lät händerna vandra under jackan och blusen, kysste henne. När hon fyllt sexton tryckte han henne mot en vägg, drog upp hennes blus och slickade brösten.
– Jag sade nej, nej och det kändes förvirrande och fel. Efter den händelsen drog jag mig tillbaka från ungdomsarbetet.
Att hon tidigare hade anförtrott sina innersta tankar för honom, och rent av visat sina dagböcker, visar hennes längtan efter stöd. Föräldrarna hade skilt sig, livet var upp och ner och Nina kände sig väldigt trött.
Ångest
– Tvivlet kom först senare, i tjugoårsåldern. Jag kände förakt mot mig själv och upplevde att det måste vara något fel på mig. Då, medan det pågick, kände jag mest bara förvirring, jag trodde på något vis att det hörde till.
– Han representerade Gud, och han var mycket karismatisk. Han talade också om det heliga äktenskapet.
Ångesten tilltog och Nina gick länge i terapi, vilket hon också fick hjälp av. Hon kände sig dålig och ovärdig. "De skulle bara veta", var en tanke som plågade henne när hon umgicks med andra människor.
Senare lämnade hon kyrkan då hon inte kunde acceptera kluvenheten mellan ord och handling.
– Men min Gudstro har jag kvar. Och nu i femtioårsåldern har jag börjat gå i kyrkan på nytt.
Inte tolkningsbart
En avgörande handling i Ninas egen bearbetning var också att hon ringde upp gärningsmannen, för endast några månader sedan. Det krävde mycket mod, eftersom hon fortfarande känner en viss rädsla för honom.
– Han sade att jag missförstått alltsammans men jag tror att han i sin hjärna har förvanskat allting. Det som hände är inte tolkningsbart, det går inte att förklara bort.
I efterskott kan hon känna igen olika reaktioner som hänger ihop med de tidiga erfarenheterna, till exempel svårigheten att lita på män och att släppa någon nära.
Nina fick hjälp också av en feministisk syn på kvinnors rätt att säga ifrån och att definiera sin kroppslighet, sin identitet och sexualitet.
Svårt att argumentera
Det är svårt att argumentera med personer som har Gud på sin sida, påpekar Nina.
– Det upplevde jag också i andra sammanhang i kyrkan. Man kunde inte vara kritisk, och på något sätt fanns en inställning att de som inte är kristna inte är lika bra människor.
– Jag är besviken på att man inte vågar se problemen, och att man tror att något inte kan ha hänt bara för att en person är kristen.
I morgon, fredag, får biskop Björn Vikström ge sin syn på sexuellt ofredande inom Borgå stift. Kjell Wikström reflekterar kring vilka saker en ungdomsledare måste tänka på. (Se länkarna nedan för artiklar.)