Praktisk och bekväm för både folk och fä
Att Lindö gårds nya ladugård är toppmodern, säger sig självt. Men Jan de la Chapelle gör klart, att det inte är något självändamål.
Han har, med ledning av sin långa erfarenhet av djurhållning, strävat efter att av olika väl fungerande delar pussla samman en helhet där djuren har det gott och där ladugårdsarbetarnas arbetsdag inte sträcker sig från tidig morgon till sen kväll, präglad av tvånget att ägna gott och väl fem timmar åt mjölkning i flera olika repriser.
Resultatet, det blev en ljus och luftig ladugård med hela djurbesättningen samlad mellan två foderbord som erbjuder fri genomfart med fodervagn. Sista biten, in till djuren, skall fodret skjutas med hjälp av en rörlig robot.
En annan rörlig robot sköter utgödslingen. Via spalterna i ett otal infällda gummielement i golvet förpassas gödsel lika väl som urin ner i ett kulvertsystem som rymmer 1 500 kubikmeter. Det töms sedan ungefär varannan månad med hjälp av en kostgjord "tidvattensvåg" som åker slalom i kulvertarna.
Via en samlingsbrunn pumpas innehållet antingen vidare till gårdens 4 000 kubikmeter stora gödselsilos eller transporteras per tankbil till Kivitok gård där Jan de la Chapelle för ett par år sedan investerade i ytterligare 2 500 kubikmeter silokapacitet.
Limträ och laser
Gummielementen i golvet skall utgöra ett halksäkert och gåvänligt underlag, utan att för den skull fresta till liggande utanför båsen.
Böjda limträbalkar, grova nog för att på sex meters avstånd från varandra bära upp byggnadens hela takkonstruktion, har eliminerat behovet av en mängd pelare.
Större delen av långsidornas väggar utgörs av datorstyrda s.k gardinväggar, som automatiskt öppnas mer eller mindre beroende på inomhustemperatur och som tillsammans med ventilationshuvarna på taket skapar ett optimerat ventilationssystem som inte är beroende av några fläktar.
Ungdjuren har sin egen avdelning.
De kor som skall kalva, får göra det avskilt i en rymlig avbalkning på en 70 centimeter djup halmbädd som fylls på i den takt som det understa halmlagret brinner.
Och då exempelvis kon Aaria, lockad av utsikten till en portion godis-foder, söker sig in i mjölkningsrobotens bås börjar laserstrålar blixtra kring hennes juver.
Vägledda av strålarna hittar sugdonen fram till spenarna, strax ges sedan på en display besked i realtid bland annat om mjölkningstid per spene, om producerad mjölkmängd och om att Aaria väger 569 kilo.
Besked om brunst
Datorn som styr hela produktionssystemet – mjölkning, mjölkkylning och tvättning av robotarna – lagrar och ger tillgång till mängder av olika data.
Det kan gälla fodermängder, det kan gälla vilka kor som är i brunst, det gäller eventuell medicinering som gör att mjölken från en given ko automatiskt kasseras, och det gäller som sagt vad en ko för stunden väger.
Att väga vare ko vid varje mjölkning kan förefalla överambitiöst.
Men Jan de la Chapelle förklarar att snabb viktminskning efter kalvning kan vara symptom på ett tillstånd – ketos – där kon inte kan tillgodogöra sig näringen i fodret. Med kontinuerlig koll på vikten kan motåtgärder vidtas utan dröjsmål.