Pojo är en pärla
Pojos egen fotograf Christer Nylund talar om sin hemkommun med värme. Han har ända sedan ung fotat dess invånare och vackra miljöer. Han vet vad han talar om.
Pojo är unikt och fullt av möjligheter. Det anser inte bara arkitekten Lasse Heikkinen, förra kommundirektören Gretel Johansson och aktiva Viola Fischer som intervjuades i VN:s första del om Pojo i förvandling (21.1 2013) utan också Pojos egen hovfotograf Christer Nylund.
Han har en imponerande samling Pojobilder från 1960-talet framåt. För två år sedan ordnade han sin första utställning, i Pojo bibliotek, med en del av bilderna.
För personer som inte känner till Pojo öppnar bilderna helt andra sidor än en snabb genomfart i kyrkbyn någonsin kan visa upp. Christer har fotat från Kasberget och andra höga höjder, han har förevigat hamnen som förvandlats till oigenkännlighet, han har fotat byggprojekten och husen i byn vid olika tidpunkter.
Tidiga uppdrag
– Mest har jag fotat invånarna i Pojo. Jag var framför allt porträttfotograf, säger han om yrkesverksamheten som fotograf.
Han hade en egen fotoateljé och butik i Pojo, en del av tiden tillsammans med sin syster. Negativen till bilderna finns kvar, och en hel del har han också hunnit digitalisera, vilket gör dem åtkomliga på ett helt annat sätt än förut. Utan den nya tekniken hade det nog inte blivit någon utställning, säger han.
– I den här åldern jobbar man inte så mycket i mörkrum längre.
Redan som mycket ung fascinerades han av fotandet och vandrade omkring i trakten med sin kamera. Han anlitades för olika fotouppdrag redan som 18-19-åring, vilket han i efterskott är väldigt tacksam för.
– Det är fint när man som ung får stöd på det sättet.
Unik natur
– Naturen i Pojo är unik, här finns ett 60-tal sjöar, nämner han.
Pojoviken med sitt Gumnäs i nära anslutning till byn, de höga bergen och skogarna, de många byggnadskulturellt rika bruken och vidderna kring Prästgården är andra kvaliteter.
Men det är inte bara som fotograf Christer Nylund berömmer Pojo. Också som vanlig invånare, född och uppvuxen i byn, tror han på dess framtid.
– Pojo är en pärla. Fiskars blomstrar redan nu, men jag tror också att övriga delar har framtiden för sig. Jag delar inte den negativa attityden som man hört så mycket om på senare år.
Tunnlar
Via sina föräldrar och andra släktingar är också minnes- och kunskapsperspektivet på utvecklingen långt. Christers mor var till exempel med när den allra första järnvägstunneln i Skuru invigdes – på ryska tiden.
Sammanlagt har det byggts tre tunnlar genom berget till hamnen, alla ganska nära varandra.
Hans egna minnen av tågen kommer främst från att han som barn stod på järnvägsbron och tittade på ångan från tågen, men han gjorde också ett vådligt experiment som ung pojke: Vandrade igenom den smala järnvägstunneln.
– Som tur var kom inget tåg, jag hade planerat att trycka mig mot väggen om det skulle komma!
Kapernaum
Också bondgården Kapernaum, som dominerade området som i dag är kyrkbyns centrum, har han klara minnen av. Det var hans moster och morbror som hade gården som i slutet av 1960-talet inlöstes av kommunen.
– När jag gick till kyrkobyns skola, som ligger på samma plats ännu i dag, var det kor som betade på ängarna vid skolvägen.
När huset skulle rivas var majoriteten i byn med på noterna eftersom man ville ha en utveckling i byn, det fanns behov av nya bostäder och kommundirektör Karl-Erik Lindqvist var en övertygande och driftig ledare.
– För moster var det förstås vemodigt när grävskopan kom.
Också protester
Många Pojobor tyckte däremot att det var synd att några av de andra husen vid Gamla Åbovägen, som var ett slags handelsgata innan de nya husen byggdes, revs bort.
– Pojo förändrades väldigt snabbt. Det var efter att Kalle Lindqvist kom som det började hända, han var mycket initiativrik och drev igenom sina planer. Men det var nog mycket turbulens i fullmäktigesalen också.
Som fotograf med olika uppdrag var det bara att hänga med i det snabba tempot, konstaterar han.
Pojoviken tillgänglig
Att en ny detaljplan görs upp ser Christer Nylund i likhet med andra Pojobor enbart positivt på.
– Det är väldigt bra bara det inte går för långt. Egnahemstomter som går ända ner till Pojoviken vill vi inte ha, stranden ska vara tillgänglig för alla.
Förr fanns en gångstig som gick ner till havsstranden från branddepån mitt i byn. Där låg en båtbrygga som Christer också har fotograferat. Det är fint om detaljplanen innebär att invånarna på nytt kan nå stranden på liknande sätt, men Gumnäs bör finnas kvar som badstrand och rekreationsområde, anser han.
OBS! Klicka på bilden ovan för att öppna bildspelet och se bilderna i sin helhet.