Pojo kyrkby ska leva upp igen
Idel ängar nedanför en mäktig gråstenskyrka – samt bondgården Kapernaum. Så såg Pojo kyrkby ut innan 1970-talscentret byggdes ut. Det är dags för nya steg, anser många Pojobor.
Karaktäristiskt för Pojo, som blev en del av Raseborg år 2009, är splittringen på flera by- eller brukscentra: Fiskars, Pojo kyrkby och Billnäs samt de mindre bruken Antskog och Åminnefors.
Tillsammans har de väldigt mycket att bjuda på, men var för sig är de ganska små.
Fiskars har under de senaste tio åren utvecklats mest och även lockat nya invånare. Också i Billnäs händer det – även om riktningen och utgången framstår som något osäker och även detaljplanen stampar på stället.
I kyrkbyn kan man däremot inte tala om någon enorm utveckling under de senaste åren.
Ett av de två affärscentren framstår som en sorglig hälsning från ett mera blomstrande förflutet, och de lådformade höghusen lyckas inte riktigt attrahera nya invånare trots att de renoverats och bostadsmäklarna intygat att de förmånliga bostäderna lockar som fritidsbostäder tack vare kulturbygdens många värden och närheten till golfbanorna.
Natur, kultur och näringsliv
Pojo är onekligen en intressant bygd med rik historia och härliga miljöer. En plats där natur och kultur verkligen möts – inte bara i bruken utan också i kyrkbyn med sin gråstenskyrka, det höga Kasberget, den vackert slingrande Gamla Åbovägen och havsglittret från Pojoviken.
Det tredje benet som vid sidan av natur och kultur behövs för en blomstrande utveckling, det vill säga näringslivet, är det sämre ställt med just nu.
Bygdens förflutna ligger som bekant i industrierna, och en strukturomvandling som alstrar nya arbetstillfällen tar sin tid. I Fiskars har man lyckats genom att skapa möjligheter för invånare som sysselsätter sig själva inom konst, formgivning och hantverk, men det finns en mättnad på den fronten.
Ett positivt undantag som uttryckligen verkar i kyrkbyn är West Chark, företaget som inte bara är ett värdefullt tillskott med tanke på att både Fiskars och Raseborgs lyfter fram lokalt producerad mat, kocklandskamper och matmässor som tyngdpunktsområden. Minst lika värdefulla är arbetstillfällena och butiken i byn.
Nytt steg på lut
Nu väntar Pojo- och Raseborgsborna med iver på vad som ska ske i det före detta kommunhuset, som Lasse Heikkinen och Markus Valo har gjort föravtal på i syfte att bygga om huset till 24 bostäder med hotelliknande service.
Också förnyandet av detaljplanen för kyrkbyns centrala delar väcker förväntningar, intygar Gretel Johansson och Viola Fischer.
Jo, det är dags för följande steg, fastslår de två aktiva kvinnorna.
De hör till det aktiva äldre gardet som inte bara har lyckats med att rusta upp Stämbackens gamla skolhus intill kyrkan utan också ser till att Pojos historia hålls levande och bekant för nya generationer.
Just nu samlar de foton för en utställning som ska öppnas i augusti. Gamla foton från Pojo och jämförande nya bilder kommer att ha en central plats.
Minnen av tågbana
Viola Fischer lämnade sitt kära Pojo för Schweiz år 1952, och var borta i 33 år med undantag för besök under somrarna.
Men barndomens Pojo har hon full koll på, och drar sig bland annat till minnes att järnvägen i Pojo hade fem stationer eller hållplatser: Skuru, Skogby, Raseborg, Billnäs och Fiskars. Namnet Raseborg har alltså mycket konkreta rötter i Pojo också!
Gretel Johansson minns att hon åkte tåg till skolan i Karis. Tågtrafik är inget man i dag förknippar med Pojo, men spåret till Skuru hamn hade tidigare en väldigt stor betydelse.
Hur utvecklingen i Pojo sett ut om tågbanan inte dragits in kan man bara spekulera om, men det är omvittnat att trafiklederna har avgörande betydelse för utvecklingen.
Bara ängar
Spåret var emellertid redan borta när den stora förändringen i kyrkbyn ägde rum. Innan de två stora affärshusen, höghusen, kommunhuset, biblioteket och en bank byggdes bestod området av idel ängar.
På bilder från Kasberget kan man se kyrkan torna i nära nog ensam majestät över ett landskap med åkrar och ängar och någrab enstaka hus. De tillhörde bondgården Kapernaum som fanns ungefär där dagens S-market ligger. Gården fick ge vika då centrum skulle bli modernt.
Att Pojos administrativa centrum skulle ligga i kyrkbyn ifrågasattes inte särskilt mycket. Kommunkansliet fanns från tidigare i huset som sedermera blev daghem.
1970 fick Pojo kyrkby en ny delgeneralplan, kallad Miettinen & Teränne-planen, enbart för centrum.
– Strandområdena och Gumnäs lämnades utanför, dem ville kommunen inte röra, de skulle användas för invånarnas rekreation, säger Gretel Johansson.
Nytt sätt att se
Det var redan på Nils Forssells tid som kommundirektör som kommunen köpte Kapernaum, men det var nya kommundirektören Karl-Erik Lindqvist som kom från Sibbo till Pojo som såg till att det blev en ny arkitektplan för byn.
– Kalle var den som såg att här behövdes förnyelse och satte fart på alltsammans, han skaffade också pengar till hyreshusen. Före det fanns ju inga hyresbostäder av det slaget. Att man byggde vatten och avlopp på 1960-talet var naturligtvis en förutsättning för allting, säger Gretel Johansson som senare själv blev kommundirektör.
Gamla apoteket
I kyrkbyn finns endast några hus bevarade från tiden före förnyelsen på 1970-talet. Ett sådant är huset där Mjölkcentralen fanns och som följaktligen alla gamla Pojobor har minnen av. Det ligger på nedre sidan om Gamla Åbovägen och har genom åren inhyst allt från bank till blombutik och parfymeri.
Ett annat hus som står kvar är gamla apotekshuset, som sedermera blev ett av Västra Nylands folkhögskolas två hus. Att det fått förfalla har många Pojobor grämt sig över.
– Jag vet inte hur många diskussioner som förts om de två trähusen som är en del av det gamla Pojo, säger Gretel Johansson.
OBS! Klicka på bilden ovan för att öppna bildspelet och se bilderna i sin helhet.