De lyckligaste arbetar på daghem
Allt är inte sorg och bedrövelse inom de ekonomiskt trängda kommunerna. Dagvårdspersonalen gillar sitt jobb, det kan till exempel de på daghemmet Labyrinten intyga.
– Jag älskar mitt jobb och kommer glatt hit varje dag. Barnen är underbara.
Det här säger Marika Kullberg, barnträdgårdslärare på daghemmet Labyrinten i Karis.
Hon huserar i sitt favoritrum, verkstaden med illgrönt golv. Ett stilla surrande fyller luften. Det kommer från figursågen där Hugo Sederholm, 6, tillsammans med Kullberg styr en fanerskiva så att sågbladet långsamt tuggar fram en oval bit ur skivan.
Biten är början till en väggklocka. Förskolebarnen ska nästa vecka lära sig klockan, och då börjar man med att tillverka en egen.
Vid ett bord målar Julia Holmström och Tindra Huldin tyst och koncentrerat sina klockor randiga i läckra karamellfärger.
– Jag skulle kunna bo här i verkstaden, småler Kullberg.
Enligt flera undersökningar trivs dagvårdspersonalen i Raseborg bättre än personalen överlag.
– Ingen börjar jobba på dagis som inte tycker om barn, är Kullbergs spontana förklaring.
Hon tror att andra yrkesgrupper inom staden, i synnerhet lite högre upp i hierarkin, kan ha arbetsuppgifter som är mindre trevliga. Hon tänker närmast på alla sparåtgärder som ska genomföras. Att snåla på materialsidan är inget större problem för henne.
– Mitt motto är att vi inte kastar något som går att använda, säger hon.
– Därför fick du inte vara med när vi flyttstädade, inflikar daghemsföreståndare Janet Zweigberg.
Zweigberg har ansvar för nio daghemsavdelningar, fördelade på tre hus.
– Nog räcker arbetet till. Jag vet att jag lever.
Hon vet att frågan om förmanskap fick lägre poäng av dagvårdspersonalen än den övriga personalen i Raseborg i den senaste Kiva-enkäten.
– De anställda tycker jag borde vara mera på plats. Det har de sagt.
Att räcka till på tre olika ställen är emellertid inte den jobbigaste biten. Det svåraste är att hitta vikarier. De växer inte på träd. Zweigberg tror en del arbetslösa inte tar emot korta inhopp för att de då riskerar att få lägre inkomster än om de lyfter arbetslöshetsunderstöd.
– Att komma in i en grupp för några dagar är inte så lätt. Alla grupper har sina egna sätt att göra saker, tillägger Marika Kullberg.
Janet Zweigberg har nyligen läst i Hufvudstadsbladet om stressen som personalen i huvudstadsregionen upplever. Hon tror situationen är bättre i Raseborg bland annat för att största delen av personalen är behörig.
– Det gör en stor skillnad. Behörig personal har kompetens att ta hand om de lite jobbigare barnen. De har mera kunskap och vet hur situationen ska hanteras.
Inget flås i nacken
– Skriv att vi har en positiv chef, som inte flåsar oss i nacken utan litar på oss, säger Birgitta Berglund.
Hon har själv gått i detta daghem och återvände hit som praktikant, då hon studerade till barnträdgårdslärare. Nu har hon hunnit jobba här i 24 år.
– Trivs man stannar man gärna. Personalen här har en förmåga att förnya sig. På måndag var jag till exempel på en kurs om barnskydd, säger Berglund.
Hon tycker det är barnen som gör att humöret hålls uppe.
– Inom en dagisgrupp känns det nästan som om man bor ihop. Man blir som en familj.
Att arbetet är flexibelt och går att påverka får också pluspoäng. Personalen är med och gör upp både långtidsplaner och veckoplaner – som man utvärderar.
Konflikter tar energi
Allt är naturligtvis inte lysande hela tiden. Under Berglunds 24 år på jobbet har hon också upplevt personalkonflikter.
– Att reda upp dem tar energi. Ofta beror dålig sämja på att någon mår dåligt.
Hon är nöjd med dagens diskussionsklimat. Om maskineriet börjar gnissla tar man genast upp problemet.
Zweigberg och Berglund enas om att Feelit, Raseborgs stads satsning på arbetshälsa, är värd en eloge.
De fnissar åt sitt första intryck av projektledaren Ove Näsman – tystlåten och lite tråkig. Men skenet bedrog.
– Han gav oss utrymme och vi tog upp bra ämnen. Dessutom kom ingen undan, vi gick djupt in i olika frågor. Och alla var med, minns Berglund.
Personalen skulle bland annat rangordna vad som är viktigt på jobbet. Sämja och goda utrymmen var två saker. Sedan diskuterade man punkterna för att komma till vad som gör till exempel sämjan god.
Innan vi går kommer två barn fram och kramar både fotograf och reporter.
– Alla behöver en kram, är Birgitta Berglunds avskedsord.