Bollar, hopp och lekar banar väg till stjärnorna
Både ur toppidrottens och folkhälsans synvinkel är det viktigt att barn rör på sig mer – och mångsidigare.– Jag prövade på allt när jag var barn – precis allt, säger fotbollslegenden Jari Litmanen.
Videospel, ensidig träning och för snälla föräldrar spolierar folkhälsan och försämrar Finlands utsikter att få fram nya förmågor och klara sig inom toppidrotten. Annat var det när Jari Litmanen växte upp.
– Allt var annorlunda på 1970-talet. Vi hade två tv-kanaler. Sportrutan kom två gånger i veckan, söndag och torsdag – fem minuters sändning. Det var grymt när vi fick MTV och kunde kolla Smurfarna. Då fanns inga datorer och mobiltelefoner, säger tidernas största finländska fotbollsspelare.
– Om vi inte hade något annat att göra gick vi ut och lekte och spelade. Vi hämtade kompisarna och sedan lekte vi kurragömma, klättrade vi i träd, spelade fotboll eller åkte skridskor. När någon vunnit spjutguld började vi kasta spjut och när Arto Bryggare löpte medalj byggde vi häckar att springa över.
Folkhälsa och toppidrott
Nu har tiderna förändrats. Bara en tredjedel av barnen på lågstadiet rör på sig tillräckligt och av högstadieeleverna är det en tiondel som får tillräckligt med motion. Barnen är tydligt indelade i barn som inte rör på sig och barn som idrottar.
– Barnen har mobiler och spel och föräldrar som sina taxichaufförer. På sjuttiotalet rörde alla på sig ens lite och på gymnastiktimmarna gjorde alla sitt bästa, säger Litmanen.
– Bara en bråkdel blir toppidrottare, men det handlar också om folkhälsan, mentalt och fysiskt välmående och att orka i sitt arbete.
Litmanen började spela organiserad fotboll i fem sex års ålder och spelade också ishockey fram till de tidiga tonåren. Men han ville pröva på allting.
– Backhoppning, löpning, tennis, längdåkning, boboll, basketboll, volleyboll, fotboll. Det handlar om olika situationer och olika sätt att reagera och olika tajmning när du slår bollen över nätet, hoppar för att ta en retur eller sparkar ett inlägg, säger Litmanen.
– Nuförtiden finns det fotbollshallar och typerna spelar fotboll året om. Alla säger att vi tränade helt fel förr i tiden. Men det blev bra spelare av oss. Huvudsaken var att vi hade en grym vilja att träna och gå framåt.
Inget tvång
Litmanen är ett perfekt exempel på hur en mångsidig och idrottslig uppväxt kan ligga som grund för en framgångsrik idrottskarriär. Volleybollstjärnan Riikka Lehtonen har följt en lite annorlunda väg, men hennes historia har många likheter med Litmanens.
– Jag började spela volleyboll som åttaåring och friidrotta som nioåring, men där emellan hann jag pröva på allting och deltog i allting: paddling, skidåkning, löpning. Friidrotten och volleybollen gick länge hand i hand, så jag hoppade höjd, kastade diskus och löpte häck under somrarna och spelade volleyboll under vintrarna, säger hon.
– Ingen tvingade mig någonsin till något, utan jag fick själv pröva mig fram till det som passar mig och som jag brinner för. Det viktigaste är att du älskar det du gör och vill göra mer och bli bättre.
Motoriska färdigheter
Litmanen och Lehtonen är föregångare, förebilder och levande legender inom sina idrottsformer. De hörde till de bästa spelarna i världen på sin tid, de vann stora titlar och tillbringade många år utomlands – och Lehtonens karriär fortsätter fortfarande inom beach volley.
– Mångsidighet är den enda vägen till toppen, säger den meriterade ishockeytränaren Jukka Rautakorpi som också är grenansvarig för lagsporter vid Olympiska kommitténs toppidrottsenhet.
– När barn utövar flera olika grenar ger det motoriska färdigheter och skapar en bred idrottslig grund. Uppfattningsmotoriken, förmågan att förstå olika spel förbättras helt obemärkt.
Känner du en enda ishockeyspelare som nått elitnivå genom att bara spela ishockey?
– Elitnivå? Nä, jag vet inte en enda.
Lehtonen och Litmanen började fokusera på sina huvudgrenar i fjorton års åldern. När tycker du är rätt ålder att börja specialisera sig?
– Det är individuellt och beror på hur snabbt individen växer biologiskt. Men jag skulle säga i 13-16 års åldern, säger Rautakorpi.
Nu har idrottspamparna också insett att det inte lönar sig att vara avundsjuka på varandra och slåss om talanger. I går samlade OK hundra tränare och representanter för olika bollsporter för att diskutera samarbete över gränserna.
– Men det viktigaste av allt är att vi får barn att röra på sig mera. Där har föreningarna, föräldrarna och skolorna alla ett stort ansvar. Det sämsta vi kan göra är att försöka tvinga barn att välja rätt gren, säger Rautakorpi.