Mer än ett sekel av idrott
Ekenäs IF har genom åren varit med om det mesta på olika idrottsplaner. Allt från feldömda straffar i Kemi, till en boxare som blev en av Finlands bästa löpare.
Ekenäs IF bildades den 15 oktober 1905. Men redan ett halvt år tidigare, närmare bestämt 21 mars 1905, kunde man i lokaltidningen, Vestra Nyland, läsa att det fanns en efterfrågan på idrott i staden:
"...Enligt vad det förljudes torde man bland sportintresserade umgås med tanken att konsolidera sina krafter och sammansluta till en förening för tillvarataga sina intressen på ett rationellt sätt..."
Med facit på hand kan man konstatera att tidningens ledarskribent var på rätt spår.
Fotboll och ännu mera fotboll
Fotbollssektionen inom EIF, har alltid varit viktig. Två av de mest klassiska ögonblicken i EIF:s historia, hittas också på fotbollsplanen. I september 1981, kvalade man till division 1, för motståndet stod KePs från Kemi. För att stiga krävdes det att man fick tre poäng, på den tiden gav en seger två. Den första matchen spelades i Kemi, en match som de som var med aldrig har glömt. Med tio sekunder kvar på klockan, var ställningen 0–0, vilket innebar att EIF kunde avgöra på hemmaplan. Västra Nyland skrev följande om händelsen:
" KePs Timo Tammela ger ett bra inlägg framför EIF–målet. Tom Selenius kommer ut och bryter bollens bana. Och då ljuder pipan. För slutsignalen? Nej, domaren visar på straff. Ett synnerligen underligt domslut. Straffen sätter lagkaptenen Timo Tammilehto säkert in."'
Följande match, vann EIF med 1–0, också det målet kom på straff. Det innebar att EIF fick resa till Kemi ytterligare än gång. Man förlorade den tredje matchen med 3–1 och fick se drömmen om avancemang krossad, en i dag ännu svårsmält motgång. Få är väl de EIF–anhängare som glömt den tveksamma straffen i den första bortamatchen.
I oktober 2014, kvalade EIF:s herrar till division 1 i fotboll, för andra året i rad. För motståndet stod Atlantis och den första matchen i Ekenäs slutade 3–3. Med andra ord var EIF tvungna att vinna på bortaplan i Helsingfors, någonting man också gjorde med 3–1. VN skrev följande om händelsen:
" ...Bollplan i Helsingfors blev på lördagen historisk mark för Ekenäs IF. Lite före klockan fem blåste domaren Marko Grönholm av matchen och EIF:s avancemang till division 1 var ett faktum... Samtidigt var en lång väntan över. EIF återfanns i Finlandsserien åren 1946-51 som i praktiken motsvarade division 1, men sedan dess har man varit lägre ner i seriesystemet..."
Boxning och löpning
Det finns många idrottsprofiler som representerat EIF genom åren, att lyfta fram alla är omöjligt. Men två av de största är ändå Hilding Boström och Bruno Holmroos. Båda två var boxare, men Holmroos valde att satsa på löpning i stället och tur var väl det. Holmroos inledde sin löparkarriär som 24–åring, men det hindrade honom inte från att bli bra. I prisskåpet hittas 72 kretsmästerskap, 62 distriktsmästerskap, elva SFI–mästerskap, tredje plats i maraton–FM, samt sju landslagsuppdrag på långdistans. Då är inte hans framgångar i de olika veteranklasserna medräknade. Som veteran löpte han hem ett EM–guld, 36 FM–guld, tre guld i de nordiska mästerskapen, samt tre VM–medaljer. Då man pratar om de största inom EIF, kan man inte lämna bort Bruno Holmroos.
"Bruno Holmroos framgångar är ännu till dags datum imponerande", skriver Bo Roms i EIF:s 100–års historik.
Hiliding Boström, till skillnad från Holmroos, slutade inte med boxning. År 1950, vann han junior–FM som 20–åring. Framgångssagan tog inte slut där, efter sin karriär, kunde han se tillbaka på 14 landslagsuppdrag, tre FM–medaljer, varav två guld, ett brons vid de nordiska mästerskapen och otaliga SFI– och distriktsmästerskapsmedaljer. På samma gång som Boström lade handskarna på hyllan, kan man mer eller mindre säga att boxningen dog ut i Ekenäs.
110 år av idrott
Förutom ovanstående bedrifter, har EIF i alla tider producerat bra idrottare. Handbollen upplevde sina glansdagar i slutet av 1980– och början av 1990–talet, med herrlagets avancemang till mästerskapsserien år 1991 som höjdpunkt. Men också på dam– och flicksidan höll sig handbollen väl framme, då S–juniorerna blev finländska mästare år 1990. Herrlaget steg på nytt till den högsta serien år 2005.
Också inom friidrotten hittar man flera FM–medaljer och bra resultat. Att plocka fram en enda friidrottare känns orättvist, men man kan inte lämna bort sprintern Bengt Wikberg. Denne stod för flera rekord under 50–talet och löpte bland annat 100 meter på tiden 10,9. I prisskåpet hittas flera medaljer från distriktsmästerskapen och SFI–mästerskapen. Han har också varit ordförande i centralstyrelsen.
En historia som inte är slut
Att notera alla framgångar inom EIF, kräver betydligt mera än ett tidningsuppslag. Även om tävlingsresultaten är imponerande, är det viktigt att inte stirra sig blind på dem. Inom idrotten glöms ofta föreningarnas verkliga uppgift bort, att fostra idrottare och uppmana till en hälsosam livsstil. Alla kan inte bli stjärnor, men det är viktigt att alla får delta på egna villkor.
Ett av EIF:s trumfkort i alla tider har varit det fina juniorarbetet. I grund och botten handlar idrott om samhörighet och att ha roligt, det är någonting Ekenäs IF alltid lyckats med.