Soinis sits blir allt mer obekväm
Timo Soini har blivit alltför beroende av den främlingsfientliga falangen i Sannfinländarna. Det förklarar hans svaga skandalhantering i fallet Olli Immonen, säger en statsvetare.
Sannfinländarnas ordförande Timo Soini visade prov på svag krishanteringsförmåga i samband med fallet Olli Immonen. Den bedömningen gör statsvetaren Mari K. Niemi vid Åbo universitet som specialiserat sig på populismforskning.
– Soini vet mycket väl hur pressen fungerar och skandaler uppstår. Det gäller att kväsa varje feltramp i sin linda. I och med att han teg gav han sina politiska motståndare chansen att definiera problemet, säger hon.
Niemi, som gästar Sannfinländarnas partidag, påpekar att politisk kamp handlar just om rätten att definiera problem. När Soini lämnade fältet öppet kunde de andra partierna ta för sig, ordna demonstrationer och basunera ut vilka rasister det finns inom Sannfinländarna.
Så varför fördömde Soini inte omgående Immonens extremistsympatier i klara ordalag? Soini är så erfaren att Niemi utesluter en att det var frågan om en felkalkyl. Att han teg visar snarare att han bara hade dåliga alternativ.
– Det är svårt för Soini att sätta Immonen på plats. Det skulle skapa polarisering inom partiet.
Soini har betonat att det är riksdagsgruppen som ska avgöra Immonens öde. Det lär ske om en månad.
– Man kan se det som att Sannfinländarna spelar tid för att stormen ska bedarra. Men det handlar också om att Soini inte personligen vill ta ansvar för repressalier mot Immonen. Med tanke på den interna polariseringen är det viktigt för honom att det är riksdagsgruppen som fattar beslutet.
Om Sannfinländarna kastade ut Immonen ur gruppen skulle de ha 37 riksdagsledamöter, precis som Samlingspartiet. I dag har de 38 trots att de fick något färre röster, och den fördelen vill de knappast förlora.
Fotfolkets protest
Mari K. Niemi bedömer att Soinis ledarskap har förändrats, både för att Jussi Halla-ahos falang vuxit och för att partiet är nu sitter i regeringen.
– Tidigare stökade Soini undan sådana här fadäser snabbt. Nu när Sannfinländarna är i maktposition visar han i stället upp en fränare sida mot massmedierna och skäller ut dem.
Niemi påpekar att Soini konsekvent har undvikit frågan om en riksdagsledamot i ett regeringsparti kan bete sig som Immonen.
– Att fördöma våld och extremistorganisationer i allmänhet är ju inget svar.
Niemi tolkar Soinis luddiga ordval som en försiktighetsåtgärd, för inte stöta sig med Halla-ahos anhängare.
– Den falangen är redan sur för att regeringens invandringspolitik inte är lika hård som Sannfinländarnas. De har precis kommit till makten, och om Soini då tystar dem frågar de om de plötsligt har förlorat rätten att uttala sig, säger Niemi.
Missnöjet syntes på partidagen. Partieliten föreslog att Juho Eerola, som ansvarade för invandringspolitiken i regeringsförhandlingarna, skulle få fortsätta som tredje vice ordförande. Partidagen valde ändå Sebastian Tynkkynen, som synligt har stött Immonen, fastän han knappt hade backats upp i de föregående debattinläggen.
– I salen vågade få gå emot ledningen, men i den slutna omröstningen gjorde majoriteten det, säger Niemi.
In i offerrollen
För att undvika att missnöjet ska skapa polarisering valde Soini att tiga (och låta andra partier köra över Sannfinländarna), och i stället rikta sin offensiv mot medierna.
Alla partiers retorik förändras och blir försiktigare när de går från opposition till regeringsansvar. För populistiska partier är det automatiskt ett problem. Mari K. Niemi säger att de då mekaniskt tar till offermentalitet och martyrskap.
– Så fungerar populistpartier. De är ytterst offensiva tills de smidigt glider in i offerrollen och hävdar att alla är emot dem.
Hon ser likheter mellan Jörg Haiders extremhögerpartis och Olli Immonens strategi. Båda lämnar en bakdörr öppen när de går till attack. Hon påpekar att Immonens Facebookinlägg var oerhört noggrant formulerat – han nämnde inte en enda av de grupper som han vände sig emot.
– Inlägget var verkligen inte resultatet av någon påstådd lördagsfylla, utan genomtänkt hela vägen. När kritikstormen kom stack han ut genom bakdörren och sade han att han inte har menat något ont, att rasistsnacket är journalisternas påhitt.