"Sjukdomen är inte en identitet"
Jennifer Granqvist har levt större delen av sitt vuxna liv med panikångest. Via ett inlägg på Facebook fick hon kontakt med femton personer som också lider av psykisk ohälsa. Nu vill hon krossa fördomar.
Jennifer Granqvist fick sin första panikångestattack på ett läger när hon var tolv år gammal. Den andra kom på hennes konfirmationsläger när hon var fjorton. Då hade hon aldrig hört om panikångest och hon antog att känslorna som spökade var hemlängtan.
När hon var sjutton kom ångesten varje dag och under perioder mådde hon så dåligt att hon inte kunde gå hemifrån.
Nu är hon 23 år gammal, studerar fotografi och frilansar som fotograf och journalist. Det senaste året har hon ägnat sin tid åt ett projekt som ligger henne varmt om hjärtat. Genom fotografi och text ska hon förmedla femton personers berättelser om hur det är att leva med en psykisk sjukdom.
Få människor att öppna upp
Projektet fick sin start när Granqvist skrev en status på Facebook där hon ville få kontakt med människor som lider av psykisk ohälsa. Ett tag senare publicerade hon en artikel som hon hade skrivit om den egna panikångesten och undrade om någon ville bli intervjuad av henne.
– Det var många som hörde av sig. Till en början hade jag tänkt göra sju artiklar men det blev fler och fler. Till slut fick jag dra gränsen vid femton, säger Granqvist.
Hon har träffat, intervjuat och fotograferat tretton personer och har två kvar.
Projektet har inte med hennes studier att göra och finansieringen sköter hon delvis själv. Från Svenska kulturfonden har hon sökt och fått pengar som ska täcka resekostnader och material.
För tillfället pågår arbetet med att sammanställa intervjuerna till artiklar, som hon önskar att bland annat dagstidningarna är intresserade av att publicera.
– Att vara öppen med sin psykiska ohälsa är fortfarande tabubelagt. Genom projektet vill jag få människor att prata om det som är jobbigt. Jag tror att ribban sänks om medierna tar upp ämnet oftare, säger hon.
- 23 år gammal men fyller år igen den 6 augusti.
- Född och uppvuxen i Ekenäs.
- Studerar fotografi och inleder i höst sitt tredje år vid Yrkeshögskolan Novia i Jakobstad.
- Arbetar vid sidan om studierna som frilansfotograf och -skribent. Är också nybliven egenföretagare i samband med frilansandet.
Bra med andras stöd
Granqvist förstod först senare i tonåren att hon led av panikångest. För henne har det varit viktigt att inte vara ensam med ångesten.
– Den första jag pratade med var min kusin. Jag berättade om panikattackerna för honom och ett tag senare berättade han att han också lider av ångest i form av social fobi. Nu har vi båda fått hjälp och blivit bättre, säger hon.
Sjukdomen finns fortfarande kvar i hennes liv och hon får panikattacker några gånger per år. Under de värsta perioderna fanns det människor i hennes omgivning som inte tog henne på allvar.
– När jag mådde dåligt fick jag ofta höra att jag var lat och hade dålig attityd. Jag möttes av fördomar hela tiden, säger hon.
Berörande berättelser
De personer Granqvist har intervjuat under det senaste året, lider alla av psykisk ohälsa i någon form.
– De intervjuade har haft ätstörningar, depressioner och olika slags personlighetsstörningar.
För Granqvist har projektet varit tungt. Skrivandet har visat sig vara tidskrävande och en del av berättelserna har varit särskilt berörande att ta del av.
– En av personerna som jag träffat lider av en schizoid personlighetsstörning. Lider man av det kan man ha ett mindre känsloregister. Flera saknar, eller har ett mycket litet socialt behov.
– Han förklarade att han försökt framkalla känslor genom att utveckla sina sinnen. Bland annat musik och starka smaker har fått honom att känna, säger hon.
Det fanns en intervju som hon var särskilt orolig för.
– Jag skulle träffa en ung man, som lider av social fobi och ångest. Vi hade stämt möte på ett kafé och jag var rädd att han skulle känna sig obekväm där. Det var väldigt starkt av honom att klara det.
Nytta av egna erfarenheter
Granqvist tror att hennes erfarenhet av psykisk ohälsa har gjort att hon kunnat närma sig de intervjuades berättelser på ett sätt som för andra kan vara svårt.
– De som jag intervjuat har också fått ställa frågor till mig om min panikångest. För flera är det första gången de talar ut offentligt. De flesta har tidigare bara öppnat sig för sina familjer och närmaste.
Enligt Granqvist porträtteras psykiskt sjuka ofta på ett onyanserat sätt i medier.
– Jag har försökt skriva med fokus på personen bakom sjukdomen. Det är inte meningsfullt att bara upprepa problemen.
Hon tycker att det ofta glöms bort att psykiska sjukdomar bara är en del av de här människornas liv.
– Den psykiska sjukdomen är inte en identitet, den behöver inte vara en del av identiteten över huvud taget, säger hon.
Vill riva fasader
De flesta av Granqvists intervjuobjekt har sökt och fått hjälp. Hon har själv gått i samtalsterapi, fått mediciner och på den vägen blivit bättre.
– Jag tycker inte att mediciner ska ordineras hur som helst. Det är den bakomliggande orsaken som ska behandlas. Om jag inte hade fått samtalsterapi så tror jag inte att jag hade tagit emot mediciner, säger hon.
Granqvist hoppas att artiklarna ska leda till att fler vågar riva fasaden i tid och berätta om sina problem.
– Öppenhet kan leda till att det inte går för långt innan man får hjälp. Vi lever i en värld där välbefinnande är detsamma som framgång, där alla är ansvariga för sin egen lycka. Problemen ska bara sopas under mattan.
Tankar om nytt projekt
När projektet är färdigt ska Granqvist semestra, arbeta på Vasabladet och åka till Berlin. Trots att hon ännu inte har skrivit klart alla artiklar känner hon att hon skulle kunna göra ett projekt till.
– Det har känts naturligt att intervjua personer i min egen ålder, men jag skulle gärna intervjua andra åldersgrupper någon gång i framtiden, säger hon.
Nu hoppas Granqvist att artiklarna kommer att synas i Svenskfinlands medier. Hon är fortfarande i förhandlingsskede med några dagstidningar.
– Den första kommer att finnas i Kyrkpressen och jag hoppas att texterna kommer att publiceras i olika tidningar i höst. Man behöver visa upp lite mer av det verkliga livet, säger hon.