Centern dansade över Finska viken
Euforin väller nästan överbord när Centern skruvar upp stämningen på sin valkryssning. Det segervissa partifolket dyrkar Juha Sipilä för hans ledarstil, och får anstränga sig för att inte ta ut segern i förskott.
Seminarier, schlagermusik och segervittring genomsyrar helgen när ettusenåttahundra centerpartister sparkar i gång Centerns valkampanj med en 22-timmarskryssning, en renodlad stämningshöjare. Även om Baltic Queen mest står för ankar i Tallinns hamn är passagerarna säkra på att Juha Sipilä lotsar sin Centerskuta mot en präktig valseger.
– Vi ska inte ta ut något i förskott, säger Juha Vesterinen, mångårig partiaktiv från Jyväskylä.
Det säger många andra också, när de talar till pressen. Men i de diskussioner man inte kan undgå att höra i nattklubben eller vid frukostbordet är segervissheten uppenbar. Och varför skulle den inte vara det när opinionsmätningarna antyder att Centern ligger hästlängder före konkurrenterna?
– Vi får ta mätningarna för vad de är. Vi måste få väljare som inte ens vet om att de är Centeranhängare att rösta på oss. Då får vi ett valresultat i storleksklass med de senaste opinionssiffrorna, säger Anna Olkkonen, kandidat från Kuopio.
Att Centern länge ökat i popularitet förklaras dels med en svag regering, dels med den så kallade Sipiläeffekten. I politikens personfixerade mediebild ökar betydelsen av en trovärdig partiledare, och Juha Sipilä tycks uppfylla kriteriet.
– Det är för att han är en ny sorts Centerledare, han är inte den som dikterar uppifrån. Han inspirerar andra, och han kastar fram idéer för att se hur de tas emot. Men han prövas inte på allvar förrän som statsminister, säger Juha Vesterinen.
Han och över tvåhundra andra har precis vikt en dryg timme av sin lördagskväll med att trängas i ett mötesrum för att lyssna till en debatt där Sipilä deltar. Debatten blir pratig och luften dålig, men de flesta stannar till slut ändå.
De får höra Sipilä säga att Finland borde bli modigare på att pröva sig fram. Då man inte kan veta hur en basinkomst, en vårdreform eller en mer digitalteknikbaserad skolundervisning fungerar i praktiken kan man testa olika modeller lokalt. Kruxet är att det alltid finns många som protesterar.
– Den politiska kulturen måste förändras. Det blir ingenting om alla nya utspel genast skjuts ner, det skapar en rädsla för att kasta fram nya idéer. Då hotar Finland att stagnera, säger Sipilä och antyder att det här med att testa nationella reformer på lokal nivå kommer att landa på flera punkter i nästa regeringsprogram.
"Sitt rak...
Men innan vi skriver regeringsprogram ska Centern vinna valet. För det behövs kandidater som vet hur man ska föra sig på torgmöten och hur man ska konfrontera journalister. På kryssningen får hela hopen kandidater en snabbkurs.
– Sätt er in i partiets valprogram, och ha gärna samma åsikt. Det måste ni inte ha, men då ska ni kunna motivera er ståndpunkt och åtminstone veta vad partiet tycker. Annars sätter journalisterna dit er, säger riksdagsledamoten Antti Kaikkonen.
Många av kandidaterna har aldrig uttalat sig offentligt, men snart ska varenda en få en fyraminutersintervju med Yle. För att lindra nervositeten förklarar journalisten Johanna Korhonen vad politikjournalister är för slags varelser:
– Tro inte att journalisten är din fiende eller din allierade. Att journalister är kritiska betyder inte att de är elaka. Om du till exempel säger att du är emot kärnkraft måste du vara beredd att svara på hur energiförsörjningen ska skötas. Det är ett rimligt krav, och en given journalistisk fråga.
Kandidaterna får lära sig att undvika svarta eller illröda kläder, att titta på utfrågaren och inte i kameran, och att man får gestikulera försiktigt under en tv-intervju. Ingenting är för simpelt för att lämnas åt slumpen:
– Tänk på hur du sitter. Håll gärna båda fötterna på golvet under hela intervjun och försök att inte luta mot ryggstödet. Sitter du bakåtlutad och med benen i kors vrider du till ryggraden och din haka skjuter fram så rösten förändras. Du blir som en räka och det är inte särskilt trovärdigt, säger Korhonen och väcker allmän munterhet.
...och dra dig i örat"
Johanna Korhonen tipsar också om hur man bemöter presumtiva väljare på torgmöten: stå inte och prata med dina kompisar, var tillgänglig och bär namnskylt.
– Riv inte bort skylten bara för att torgmötet är slut och du ska till butiken. Låt din kandidatur synas hela tiden, var stolt över den. Ni ska minnas att ni är demokratins hjältar.
Antti Kaikkonen påminner om att syftet med torgmöten är att kandidaten ska få träffa så många människor som möjligt. Man ska inte låta en efterhängsen person, eller "igel" som Kaikkonen säger, stjäla all tid. Själv har han tagit ett hemligt teckenspråk till hjälp.
– Har du svårt att bli av med en igel kan du säga att du vill prata med andra också, men att du gärna ringer upp senare. När det riktigt kniper drar jag mig i örat. Det är tecknet till min stödgrupp att jag vill att någon kommer och hjälper mig ur situationen, säger han.
– Jaha, det är ju bättre än att du petar dig i näsan, säger Korhonen.
Tangofolkets kväll
Nu börjar stämningen bli så uppsluppen att det är dags att besöka den obligatoriska karaokebaren. Här kommer kryssningens stora besvikelse: karaokestjärnan Paula Lehtomäki sjunger inte (det var redan fullbokat när hon anmälde sig).
Pensionärerna har hunnit före, och invaderat karaokebaren. De dansar bra, betydligt bättre än de sjunger. Undantaget är Harri (i karaokevärlden kör vi ju bara med förnamn). Hans version av Maruzzella är inte att klaga på. Flera andra herrar våldför sig dessvärre på var sin evergreen av Olavi Virta, kvällens klart mest sjungna artist.
Det klingar riktigt falskt när Hannu drar en tango, men det hör ju till. Dessbättre faller hans val av låt publiken på läppen och dansgolvet fylls bums. En trekvarts empirisk, om än ovetenskaplig, studie av Centerns karaokepensionärer ger vid handen att tango fyller dansgolvet klart bäst.
I nattklubben är medelåldern något yngre och liveartisten Lea Laven i så prima form att en del av de fåtaliga ungdomarna väljer henne i stället för discot.
Applåder, inte spyor
Inför söndagens återfärd har samma nattklubb förvandlats till partiledningens arena – det är här valprogrammet dissekeras för de egna. Paula Lehtomäki är konferencier och skämtar friskt om att allt eventuellt illamående beror på den häftiga sjögången, inte på festandet kvällen innan.
Sipilä skyndar sig att avrunda sitt tal "så att det inte slutar i en masskräkning". Det gör det inte, talet slutar i stående ovationer och jubel med drag av persondyrkan.
– Ett konkret och realistiskt tal, inget drömflum, säger Anna Olkkonen.
Hur ska ni orka hålla stämningen i tak i tio veckor fram till valet?
– Ingen svårighet, ute på fältet har det varit rätt lugnt hittills. Det här är bara början, nu kör vi, säger Olkkonen.
Inte heller Juha Sipilä tror att valfebern däckar Centern. I förra valet tappade partiet 16 mandat och förvandlades från största regeringsparti till minsta oppositionsparti.
– Vi har det i färskt minne, vi ska vara ödmjuka, säger Sipilä.