70 år sedan Auschwitz befriades
För 70 år sedan befriades fångarna i Auschwitz. Att årsdagen uppmärksammas har stor betydelse, framhåller Livia Fränkel, en av dem som överlevde.
– När vi inte är kvar längre blir det ännu viktigare att våra röster görs hörda.
Den 27 januari 1945 nådde Röda armén lägerkomplexet Auschwitz i södra Polen. Över hela världen uppmärksammas årsdagen för att minnas Förintelsens offer.
Livia Fränkel växte upp i en rumänsk stad och kom till Auschwitz – "helvetet på jorden" – som 15-åring den 17 maj 1944.
– Jag var fånge i ungefär ett år. På den tiden hann vi med Auschwitz, slavarbete i Tyskland och (koncentrationslägret) Bergen-Belsen, säger hon.
Hon tycker att årsdagen är viktig att uppmärksamma.
– Jag tycker att det ska finnas en gång om året då vi påminns om de sex miljoner judar och 500 000 romer och alla de andra som Nazityskland mördade.
Ny forskning
Heléne Lööw, historiker vid Uppsala universitet, håller med om betydelsen av minnesdagen. Hon säger att det finns flera anledningar till att just Auschwitz blivit en symbol för Förintelsen. En är att det var det första lägret som befriades, en annan att komplexet var så omfattande med olika delar som tvångsarbete, internering och gaskammare. Att det bevarades var till en början en slump.
– Det hade man inte en tanke på med något av lägren, trupperna som befriade dem avancerade vidare, säger hon.
Än i dag lär vi oss nya saker om Förintelsen. Flera nyare studier handlar om lokalbefolkningens agerande och samarbete i samband med deportationer och att man tog över offrens egendom, enligt Lööw. Den första tiden var fokus riktat mot tyskarna.
I takt med att överlevarna blir allt färre ökar också avståndet till Förintelsen. En skillnad från tidigare historiska händelser är det omfattande materialet som finns bevarat. Dels filmer och andra dokument, dels många inspelade intervjuer som gjorts genom årtiondena.
– Rösterna kommer fortfarande att tala till oss på ett annat sätt, säger Heléne Lööw.
Lär inte av historien
Efter andra världskriget var världsledare överens om att något liknande som Förintelsen aldrig mer skulle få inträffa. Heléne Lööw konstaterar att vi är dåliga på att lära oss av historien, och nämner folkmorden i Rwanda och forna Jugoslavien som exempel då det internationella samfundet inte har ingripit i tid – i stället landar diskussionen i vad som krävs för att något ska kallas folkmord.
– Den diskussionen pågår kring Syrien, till exempel. För i samma stund som det internationella samfundet säger att det sker ett folkmord har man en plikt att ingripa.
Men ursprungsidén var att förhindra folkmord, inte avvakta tills det är ett faktum.
Livia Fränkel föreläser fortfarande i skolor om sina upplevelser.
– De här dagarna är behovet större än någonsin. Det är bara det att vi är inte så många som orkar. Jag och mina kollegor anstränger oss till det yttersta för att vi ska hålla på så länge rösten och kroppen bär.
Hon möts bara av positiva reaktioner, säger hon, men blir sorgsen när hon ser rasism i samhället.
– Det är väldigt tragiskt. Man blir väldigt ledsen. Hoppet är att ungdomen ska lyssna, använda tankeförmågan och komma fram till att hatet inte leder någon vart, säger hon.
En andra födelsedag
Lägret hon befann sig i befriades först den 15 april av britterna. Då hade hon inte fått något att äta på tio dagar och låg apatisk på sin brits.
– Enda tanken när det gick upp för mig att vi var fria var att nu kanske man kan få mat.
Än i dag firar hon och hennes syster, också förintelseöverlevare, den dagen.
– Vi kallar den vår andra födelsedag. Det var då vi fick livet tillbaka. Det var då vi föddes på nytt.