”OSSE:s gränsövervakning behöver mer mandat snabbt”
– Vi måste ha trovärdig bevakning av gränsen till Donbass, Ukraina. Två posteringar – två! – på 600 kilometer, där inte ens kikare tillåts, är absurt, säger Ilkka Kanerva, ordförande för OSSE:s parlamentariska församling.
Säkerhet. Det existerade inte för de resenärer vars långfärdsbuss blev beskjuten utanför Donetsk i östra Ukraina och fick sätta livet till i tisdags. Det blev lika många personoffer som i angreppet mot tidningen Charlie Hebdo i Paris, uppmärksamheten har dock varit mindre.
– Krig är avtrubbande. Folk blir mer likgiltiga, humanismen faller i skugga. Bara det att en kris är av pågående karaktär gör att nyhetsvärdet sjunker. Tack och lov nådde busstragedin i
Ukraina över nyhetströskeln, säger Ilkka Kanerva, sedan förra sommaren ordförande för OSSE:s parlamentariska församling.
Enligt Kanerva visar krisen i östra Ukraina kännetecken på en frusen konflikt.
– Det finns inte en exakt måttstock, men flera tecken tyder på att situationen börjar likna Transnistrien.
Området i Moldavien har långvarigt hamnat i en situation där villkoren är beroende av Ryssland, säger Kanerva.
FN:s säkerhetsråd kräver att dådet mot bussen utreds. Men med tanke på det nedskjutna passagerarflyget MH17, vilka förutsättningar finns det?
– Det kan jag ännu inte bedöma. Det påstås att det har skett en missbedömning precis som det sades kring nedskjutningen av Malaysia Airlines plan; förklaringarna är liknande. Jag kan inte säga om det är bortförklaringar eller inte, men det innebär inte att händelsen kan accepteras.
Under sitt ordförandeskap, som är på ett år i taget men med möjlighet till ett tilläggsår, är Kanerva sysselsatt med Ukraina och projektet Helsingfors + 40, en förnyelseprocess som sker i samband med jubileet efter det grundande KSSE-mötet i Helsingfors 1975.
Kanerva anser att framtidsdiskussionen måste gälla effektivitetsaspekter, men att grundtanken och grundpelarna alltjämt är aktuella. Eller på nytt, snarare.
– Situationen i Ukraina har markerat att OSSE har en beställning. OSSE har de starkaste förutsättningarna, eftersom EU ses som part i frågan och FN upplevs avlägset. OSSE har flera uddar att operera med. Inte bara den omedelbara specialövervakningen, utan också minoritetsarbetet och gränsövervakningen.
Problem ser han i det sistnämnda.
– Det behövs starkare mandat och mera resurser. Gränsen är över 2 000 kilometer och bara i Donbassområdet 600 kilometer. Där har vi två övervakningsställen. Två! Definierade av
Ryssland och begränsade till ett hundratal meters rörelsefrihet. Det är inte vettigt.
Specialobservatörernas rapporter präglas av tröstlösa listor över alla brott mot vapenvilan. Kommer man längre?
– Så är det visserligen, men det är ytterst viktigt att identifiera händelserna och vem som är ansvarig, för att kunna minska utrymmet för påståenden, ordkrig, dubbla budskap och trollning. Det är ju ett informationskrig som pågår vid sidan om inbördeskriget och en krigsliknande atmosfär mellan Ukraina och Ryssland.
Vissa anser att enda utvägen är att Ukraina förbinder sig att inte gå med i EU eller Nato. Vad anser du?
– Jag kan inte acceptera att det internationella samfundet ska diktera en sådan sak. Jag förstår visserligen frågan, eftersom Ryssland upplever att väst trappar upp. Ukraina vet, lika väl som vi, att knäckfrågan är Natomedlemskap. Men precis som ingen annan ska fatta interna beslut för Rysslands del ska också Ukrainas och andra länders suveränitet respekteras.
En annan farhåga är att det inte finns någon lösning som skulle innebära att annekteringen av Krim tar slut. Det talas inte högt om det?
– Man får och ska tala högt om att det är mot internationell rätt att gå in och annektera området.
Men inte om att det kan vara oåterkalleligt?
– Det vill ingen säga högt, eftersom det inte kan accepteras. Sedan kan man förstås teoretisera kring hur det skulle kunna lösas. I en federationsmodell – och det här är spekulativt – skulle olika områden kunna återbördas som autonoma. Krim, Donetsk, Luhansk. Men om idén grundar sig på att de här områdena skulle ha vetorätt i förhållande till Kiev – läs vetorätt om EU och Nato – så kan jag inte föreställa mig den dag då Kiev skulle gå med på det.
– Det måste ändå vara Ukraina självt som internt kommer fram till något. Jag har i olika sammanhang varnat för vad som kan hända om ett land inte tar beslut via en intern dialog, och säkerhetsläget runtomkring tillspetsas. Maktpolitiken går ju in där det lämnas ett utrymme för den. I Finland vet vi hur herrarna Molotov och Ribbentrop gjorde upp om oss.
Men är det möjligt med internt förankrade beslut i Ukraina då fronten också går genom informationskanalerna?
– Det är ett problem. Jag har försökt närma mig kyrkan som aktör i Ukraina, eftersom kyrkans roll är stark. Men också där råder en liknande delning. Ändå måste vi fortsätta vända på alla tänkbara stenar.
Kanerva planerar följande besök till Ukraina, och då åtminstone till Kiev, i början av februari.