Finländare bidrog till att Sverige blev mångkulturellt
Kraftig tillväxt, en politisk generationsväxling samt invandrarna från Finland. Det fick idén om mångkulturalism att slå igenom i sextio- och sjuttiotalens Sverige.
– Det fanns en grupp som propagerade framgångsrikt för mångkulturalism. De lyckades förknippa idén med framstegstanken, att det mångkulturella är framtidens melodi, säger Mats Wickström.
Wickström disputerar om mångkulturalismens idéhistoria i Sverige vid Åbo Akademi på fredag. Den centrala frågeställningen är hur mångkulturalism ersatte homogenitets- och försvenskningsidealet. Wickström har studerat den aktiva, bejakande politiken för mångkulturalism, inte attityderna i samhället överlag.
En viktig faktor var välfärden, som då växte kraftigt i Sverige.
– Rekordåren var en viktig faktor. Man upplevde att invandrarna kunde få mer.
Utvecklingen stöddes av nya, delvis politiserade, forskningsrön, som insikten att invandrarbarn mår bra av att få återkoppla till sina rötter. Allt fler insåg att de inte visste vilka behov de inflyttade har. Tidigare räknade man med att invandrare behövde enbart materiellt stöd, men nu väcktes tankar om att de måste få förverkliga sig själva också kulturellt. Invandringsfrågan fick en ny, moralisk dimension.
De gamla fick stryka på foten
Utöver dem som Wickström kallar "etniska aktivister" fanns många sakkunniga och politiker som tänkte på samma sätt. Sedan gick det som det brukar gå svåra i politiska frågor, säger han.
– En statlig utredning tillsattes 1968, för att lugna ner känslorna.
Instruktionerna för den statliga utredningen gavs av det gamla gardet, men under resans gång ändrades det mesta.
– De experter och tjänstemän som engagerades i utredningen hade tagit till sig mångkulturalismen som idé, så som den hade formulerats av de etniska aktivisterna.
Det samtida politiska generationsskiftet var också omvälvande. Ut med långvariga statsministern Tage Erlander, in med Olof Palme och hans generation.
– De gamla fick stryka på foten, både fysiskt och ideologiskt.
När utredningen var klar 1975 manifesterades mångkulturalismen, den nya invandrar- och minoritetspolitiken och ett tillägg till grundlagen.
Folkhemmet satte ännu gränserna
Tanken om mångkulturalism var antagligen lättare att omfatta i och med att de flesta invandrare kom från "östra rikshalvan", menar Wickström. Deras nya rättigheter var ingen risk för folkhemmet.
– Det fanns politiska incitament att ge Finland och finländarna något.
Mångkulturalismen gled därför delvis in på invandringsvågen från Finland. En av de aktiva var Artturi Similä, ordförande för Sverigefinska riksförbundet SFRF.
Kulturell identitet bejakades, men samhället bestämde formerna. Retorik och verklighet var inte synonyma, säger Wickström.
– När det kom till kritan skulle allt ske inom det svenska välfärdssamhällets ramar.
Den så kallade hemspråksundervisningen är ett bra exempel. Föräldrarnas modersmål ansågs viktigt, men begreppet var en klar signal om att språket ska hållas där hemma. Wickström talar om "folkhemsmångkulturalism".
Wickström är intresserad av fortsatt forskning i varför svensk migrations- och integrationspolitik fortfarande är så säreget, i ett europeiskt perspektiv.
– Det är antagligen delvis ett arv från vändningen på sextio- och sjuttiotalen. Jag skulle gärna förklara varför dagens Sverige är unikt i sin migrations- och integrationspolitik.