Besvär kan skjuta upp projekt i åratal
Långdansen kring Sarins grus i Bromarv fick tidigare i veckan ett slut. Men i Västnyland pågår fortfarande många utdragna besvärsprocesser.
Ett praktexempel på hur det kan gå när två sidor är oense om något är fallet Baggby skjutbana i Ekenäs.
– Det har varit en lång och tung process för alla inblandade, säger grannen Kati Simonen som tillsammans med sina bröder är emot att fritidsskyttar använder skjutbanan.
Allt började i slutet av 90-talet. Raseborgs skyttar ville bygga en ny bana för miniatyrgevärsskytte. Tanken var att den skulle bli stor nog att inhysa de finska mästerskapen i grenen. Föreningen fick ett miljötillstånd 1998, men familjen Simonen ville inte ha störande skjutövningar nära hemmet. De överklagade.
Efter sju år vann Raseborgs skyttar rättsprocessen i högsta instans.
– Men då hade föreningen så kort tid kvar av arrendetiden för det tilltänkta skjutbaneområdet att ett bygge där ansågs ofördelaktigt. I stället byggde vi en 50-metersbana i Ingå, säger Anders Holmberg, ordförande för Raseborgs skyttar.
Han använder nästan exakt samma ord som Kati Simonen om kampen:
– En lång och slitsam process.
Medborgerlig rättighet
I dag finns en 25-metersbana för pistolskyttar i Baggby. Syskonen Simonen fortsätter strida mot att fritidsskyttar använder den, men har inget emot Försvarsmaktens övningar.
Enligt Anders Holmberg använder få av föreningens medlemmar skjutbanan i Baggby.
– Det handlar om enstaka gånger och de som använder den har ofta kopplingar till reservistförbundet. Man kan fråga sig vad Simonens har emot de lokala skytteföreningarnas verksamhet? Man tycks godkänna allt skytte som verkligen förorsakar buller, det vill säga Försvarsmakten.
För lätt?
Att opponera sig mot beslut är en medborgerlig rättighet i Finland. Men det finns de som undrar om det är för lätt att rada besvär på besvär i syfte att skjuta upp projekt.
När man följer med processerna i regionen kan man lätt få ett intryck av att västnylänningar är speciellt flitiga på att överklaga beslut. Här finns evighetsprojekt som Baggö Marina i Ekenäs, hotell Regatta i Hangö och det omtvistade grustaget i Pickala som till sist blev verklighet efter två rundor till Högsta förvaltningsdomstolen.
Det finns ändå inga uppgifter om att den här regionen skulle vara exceptionellt besvärstät.
– Det är inget som har utretts här, säger Satu-Maarit Tarkkanen, chef för informationstjänster vid Högsta förvaltningsdomstolen.
4 000 besvär per år i HFD
En sak som däremot är säker är att antalet besvär i hela landet har vuxit de senaste åren. Enligt Tarkkanen får HFD ta emot ungefär 4 000 besvär för behandling per år.
– I fjol hann vi lösa lite fler ärenden än det kom in. Under lågkonjunkturer är det ofta social- och tjänstemannafallen får ett uppsving. Miljöfrågorna håller sig på samma nivå.
En som har erfarenhet av Högsta förvaltningsdomstolen är företagaren Jan Sarin som driver Sarins grus. I nio års tid har besvärskarusellen kring grustaget i Rekuby snurrat och den här veckan beslöt HFD slutligen att alla besvär får avslag.
I hans fall var det inte grannarnas besvär som satte flest käppar i hjulet, även om de också fördröjde projektet.
– Det är egentligen stadens fel att det tog så länge. De har gjort tabbe på tabbe.
Ärendet fick avslag i Helsingfors förvaltningsdomstol två gånger. Först på grund av att Ekenäs stad hade glömt att bifoga några viktiga dokument. Andra gången för att Raseborgs stad hade tagit ärendet för långt – ända till stadsfullmäktige – vilket inte gillades i förvaltningsdomstolen.
– Det var förstås mänskliga misstag, men det borde inte få gå så här, säger Sarin.
Borde tagit tre år – tog sju
Jan Sarin var nervös när han slutligen fick beslutet från HFD. Men inte för besvärens skull.
– Jag visste att jag har rätten på min sida. Men jag var orolig för att staden igen skulle ha gjort något fel.
Sarin påminner om att alla rättsprocesser är olika, vilket hans fall är ett exempel på.
– Det kan handla om företag som inte sköter sig och att det därför tar lång tid, och dem vill jag inte blandas ihop med. Det kan bero på myndigheterna. Historien bakom alla fall är olika.
Miljölov är knepiga
I fallet Sarins grus, som i grund och botten handlar om att få det som kallas ett täktlov, rätt att bryta mark, borde en rättsprocess högst ha tagit tre år.
Om en verksamhetsidkare beviljas täktlov av staden eller kommunen gäller en besvärstid på en månad. Om någon överklagar går besvären till Helsingfors förvaltningsdomstol.
– Där kan man räkna med att processen tar ett år. Är det någon av parterna som inte godkänner beslutet går ärendet till Högsta förvaltningsdomstolen. Dit far igen ett år. Sedan kommer det slutliga svaret, och sedan är det slut. Mer än tre år ska det inte ta, säger Sarin.
Gäller det miljölov går de till Vasa förvaltningsdomstol i stället för till Helsingfors.
Satu-Maarit Tarkkanen vid HFD säger att miljöärenden är de som skapar mest huvudvärk i förvaltningsdomstolarna.
– De är stora och svåra och den genomsnittliga handläggningstiden för avgjorda mål är över 15 månader.