"Damm och sjukdomar är gratis"
Eivor Enberg har 35 euro på kontot och att räkningar hopar sig är en del av vardagen. Hittills har hon klarat sig med hjälp av envishet och humor, men hon sticker inte under stol med att tillvaron är svår, med sjukdom i kroppen, oro i bröstet och en ständig brist på pengar.
Hon har en 40 år lång arbetskarriär bakom sig, men i höstas blev det stopp, en gång för alla. Då uppmanade företagsläkaren henne att börja tänka på sig själv och det gjorde hon. Men den som tror att hon levt loppan sedan dess misstar sig.
– Jag har pinat mig till att jobba eftersom jag är envis, men nu har jag gett upp, säger Enberg, då vi sitter i soffan i hennes vardagsrum i ett blekgult radhus i Tenala, omgivet av prydliga små trädgårdar och skog.
Förmiddagen har för ovanlighetens skull varit solig, men om ett par timmar kommer himlen att fyllas med mörka moln och ett skyfall att slå till, men det vet vi ännu inget om,
Att Enberg sitter hemma beror ingalunda på ovilja att arbeta - hon kallar de facto sin före detta arbetsplats, Tenala servicehem, för världens bästa - utan på att kroppen inte klarar av ansträngningen.
Sjukdomen som följeslagare
Sedan nästan trettio år tillbaka har hon levt med Crohns sjukdom, en inflammatorisk sjukdom som drabbar mag-tarmkanalen, och under de senaste åren har hon dessutom haft problem med motorik och balans. Mycket tyder på MS, men symtomen är inte tillräckliga för att en diagnos ska kunna fastställas och utan diagnos blir det inga mediciner.
Om hon blir trött klarar hon inte av att gå, och att delta i barnbarnens lekar, att hoppa, springa och leka när de är på besök, är numera väldigt svårt. Enberg förklarar att barnbarnen ger henne stor glädje och att hon gärna ger dem presenter på födelsedagarna, förutsatt att plånboken tillåter.
– Jag har för länge sedan slutat fira min egen födelsedag, men barnbarnens ska firas. I början av juni lovade jag ett av barnbarnen att vi åker in till Salo, äter något och så får han köpa något smått åt sig, och nu har det gått en månad eftersom jag inte har pengar. Situationen är tröstlös, säger Enberg, som varit ensamstående sedan 2002 och har två vuxna barn och flera barnbarn.
Inget extra
I dag får Enberg drygt 900 euro i sjukdagpenning, men hennes utgifter är mycket större än så. Det kostar att bo, köra bil, surfa på nätet, använda kreditkort, betala av lån, lida av sjukdom och vara försäkrad, för att nämna några självklara exempel. Högen av obetalda räkningar växer och räntor och straffavgifter låter inte vänta på sig. Socialen har visserligen bistått med stöd för vissa utgifter, men det har inte underlättat situationen nämnvärt. Något handikappbidrag får hon inte, eftersom hennes ansökan inte beviljades.
– Det motiverades med att jag har för små sjukkostnader, men det kan jag inte göra något åt om jag inte kommer in och får vård. Man vill inte orka med den här byråkratiska sidan av att vara sjuk.
Någon vardagslyx finns det inte möjlighet till. Enberg sätter fingrarna i håret och berättar att hon färgat det själv.
– Jag lägger inte pengar på något extra, utan sitter bara här. Det sociala livet far ju helt och när någon föreslår något får jag bara säga att jag inte kan komma, att jag inte har råd. Och det har jag ju aldrig haft egentligen, då jag alltid haft ett lågavlönat jobb. Men när man sedan blir sjuk ska man tryckas ner ännu mer, det känns inte bra.
Enberg förklarar att hon då hon arbetade fick runt 1 300 euro i handen varje månad, och att hon tidigare till och med haft möjlighet att åka på någon enstaka resa.
- Nu får jag det inte att gå runt, alla betalningar ligger efter. Att bli sjuk var ju inget jag räknade med, utan jag planerade att jobba så länge som möjligt.
Oväntade utgifter
Bristen på pengar medför stor oro och alla oväntade utgifter ett hot. Enberg säger sig vara rädd för att hennes katt ska behöva veterinärvård, för att bilen inte ska klara besiktningen och för att det egna hälsotillståndet plötsligt ska försämras. Det är nämligen lätt hänt om man lider av Crohns och då behövs läkarvård, vilket också syns i plånboken.
– Jag har märkt att när jag funderar mycket på saker och ting får jag en klump här, säger Enberg och lägger handen mot bröstet.
Hon beskriver sig ändå som en i grunden positiv person, med en ryslig humor och ett envist sinnelag. Visst är hon trött, men hon tänker inte ge upp.
– När man träffar någon och pratar vill det ju ofta bli så att man kommer in på sådana här negativa saker. En del dagar tänker jag att nej det går inte, men så går det igen. Jag brukar tänka att fan ta den som ger sig, och inte har jag gett mig ännu.
Byråkrati
Enberg säger sig förundras över hur folk som har det ännu sämre ställt klarar sig, för att inte tala om hur man gör om man inte klarar av den byråkratiska sidan av att ha det knapert. Det krävs mycket pappersarbete och räknande, menar hon.
– Varje månad när jag går omkring och ser på priser ser jag att alltihop stiger med någon cent. Men det jag får stiger inte, och inte är det bara jag, det finns säkert många som har det ännu värre.
– De som säger att pengar inte är allt skulle jag nästan vilja vrida nacken av. Jag har sagt åt några personer att ni ser nog sedan längre fram.