Ett första möte med melankolins Istanbul
Istanbul fascinerar med sin hisnande historia och sin hektiska samtid, sitt läge i skarven mellan Europa och Asien och alla stadsdelar med egna unika själar.
När jag landar i Istanbul är det med Nobelprisvinnaren Orhan Pamuks kärleksfulla beskrivningar av sin hemstad färskt i minnet. I den självbiografiska boken Istanbul – minnen av en stad skriver han mångordigt och målande om den melankoli som präglar bakgatorna vars gamla trähus sakta förfaller, och dess invånare som inser sig leva i spillrorna av centret av att ett gammalt mäktigt imperium.
Jag smakar på det turkiska ordet hüzün, melankoli, när jag stiger ur bilen i vimlet i stadsdelen Beyoğlu. Snart promenerar jag längs huvudstråket Istiklal caddesi (Självständighetsavenyn), men finner inte något uttryck för hüzün i ansiktena på dem jag möter eller i raden av affärer och kaféer. Så är det här också en av de livligaste shoppinggatorna i staden och därmed fel plats att leta efter melankolin av ett fallet rike.
Här är det nutid, västerländska klädmärken och amerikanska kaffebarer som gäller. Gatan kunde ligga i Bryssel eller Barcelona utan att man märkte stor skillnad.
Jag fortsätter norrut till Taksimtorget. I sommar har torget placerats på Europakartan i och med nyheterna om demonstrationer och polisövervåld, men en vardagseftermiddag i slutet av augusti är här lugnt. Det enda som skvallrar om sommarens händelser är de blå kravallstängslen som bildar en stor rektangel i det södra hörnet av torget.
Jag blickar upp på de enorma turkiska flaggorna som tillsammans med en bild på landsfadern pryder Atatürk kulturcenter, en av stadens ikoniska 1960-tals byggnader, och sneddar över torget till Geziparken, brännpunkten för demonstrationerna.
Det nio hektar stora grönområdet mitt i all betong, med en lekpark och ett litet kafé och en rad bänkar under de höga tysklönnarna, skulle enligt regeringens planer jämnas med marken för att ge plats åt ett komplex innefattande en moské, ett shoppingcenter, ett kulturcenter och restauranger.
Målet var att göra om hela Taksim till ett område för fotgängare, vilket bland annat skulle ha betytt att även Atatürk kulturcenter skulle ha fallit för släggan och att tillgängligheten till torget skulle begränsas eftersom det bara skulle finnas två ingångar.
Protesterna som inledningsvis handlade om parken kom att utvidgas till en allmän protest mot Turkiets regering och speciellt mot premiärministern och hans parti. Demonstranter tårgasades och besköts med vattenkanoner, många skadades och några dog.
– I protesterna stod vänster, höger, kurder, nationalister, muslimer, feminister och anarkister sida vid sida, berättar Gülgün Börek, som var med från och med den tredje dagen.
När jag slår mig ner för en kopp en te i parken kommer hüzün, melankolin, oundvikligen krypande vid tanken på det som pågått och pågår i staden.
Pamhuks fantasivärld
Söder om Taksim och Istiklalgatan, halvvägs ner till Bosporens strand där det moderna konstmuseet ligger i en gammal lagerlokal, finns Cihangirs gränder. Hippa, bohema, konstnärliga Cihangir med sina många antik- och second hand-affärer och kaféer för tankarna till Montmartre eller Rödbergen. Här kan man gärna gå vilse en stund. Stämningen är avslappnad och vänlig.
I ett terrakottarött hus på Çukurcuma caddesi ligger Mazumiyet Müzesi, Oskuldens museum, ett måste för mig och alla andra Orhan Pamuk-fans. Pamuk är mig veterligen den första i världen som upprättat ett museum över sina fiktiva romankaraktärer.
I det sista kapitlet i romanen med samma namn finns entrébiljetten till museet. Det är nästan lite magiskt att träda in i upphovsmannens melankoliska fantasivärld med vitriner fantasifullt fyllda med nostalgityngda föremål och fotografier från Istanbul på 1960, -70 och -80-talen. Museet kan intressera även dem som inte läst romanen eftersom det ger en bild av Istanbuls bourgeoisie i slutet av förra århundradet.
Klättra högre
Ett annat intressant och helt annorlunda museum är Istanbul Modern. Med utsikt över Bosporen och den asiatiska stranden och med två vidsträckta våningar med en permanent del och flera tillfälliga utställningar, är museet en välkommen, sval paus från stadens vimmel och trafik.
Den permanenta utställningen ger en snabb och givande överblick av utvecklingen av Turkiets bildkonst, från tidigt 1900-tal fram till 80- och 90-talen. På nedre plan är en av de tillfälliga utställningarna alltid fotokonst, och nu den sektion jag gillar mest. Bilderna visar vardagliga stunder på olika håll i landet. I dem skymtar även hüzün och jag dras speciellt till de många svartvita bildserierna och porträtten.
När dagen lider mot sitt slut på den norra sidan om Gyllene hornet, viken som delar den europeiska sidan av Istanbul itu, med den historiska staden till söder, promenerar jag till Galatatornet som genoveserna byggde på 1300-talet.
I dag kan man ta hissen upp och se den nedgående solen färga den gamla staden rosa. Snart lyser moskéernas och palatset Topkapis lyktor upp natthimlen och skapar den klassiska postkortsvyn av Istanbul.
Sultanernas stad
Istanbuls viktigaste historiska sevärdheter ligger på gångavstånd från varandra i området Sultanahmet, på udden mellan Gyllene hornet och Marmarasjön. Här finns Ottomanernas palats Topkapi, komplett med harem, skattkammare, vapenkammare, intrikata mosaiker och stora trädgårdar. Och horder av turister.
Hela Sultanahmet är de facto invaderat av turister så till den grad att en lätt klaustrofobi kan infinna sig och entusiasmen över de imponerande byggnaderna dämpas. Den stekande augustisolen gör sitt till.
Men Hagia Sofia, den heliga visheten, kyrkan som omvandlades till moské och sedermera till museum, är ändå obligatorisk att besöka, precis som Sultanahmet Camii, Sultan Ahmed-moskén.
Den är mer känd som Blå moskén tack vare sitt fantastiska innanmäte av blått mosaikkakel. På den Blå moskéns purpurröda matta kan man slå sig ner ett tag med ryggen mot en sval pelare, luta huvudet bakåt och låta blicken vandra över det glittrande takets kupoler och mönster.
Här känner jag snart ett djupt lugn, för trots att turisterna med sina kameror flockas även här, respekterar alla den tystnad som platsen påbjuder.
Från insidan är moskén bland de vackraste arkitektoniska verk jag skådat, kanske tack vare sin relativa simpelhet – ett stort utrymme under ett högt högt välvt tak prytt med miljontals kakelbitar i himlens alla färger. Här kunde jag dröja kvar länge, men under bönertider är moskén stängd för turister.
I basarmyllret
En bit ifrån Hagia Sofia och Blå moskén breder Stora basaren ut sig. På engelska går Grand bazaar också under namnet Covered bazaar, alltså övertäckt, och det handlar inte om ett torg utan ett historiskt shoppingcenter.
Fyratusen butiker får plats i den gamla basarens gångar. Här går man snabbt vilse, men förr eller senare kommer man till någon av de många portarna ut i solen och trots att även detta numera främst är ett turistmål, är det roligt att iaktta livet i basaren och männen – försäljarna är utan undantag män – som dricker te och pratar strunt tillsammans för att få dagen att gå. Dessutom hittar man alltid något smått att köpa – trots att man inte planerat det.
För kryddor och sötsaker finns en helt egen övertäckt basar längre ner mot Gyllene hornets strand och Galatabron. Den går under namnet Kryddbasaren eller den Egyptiska basaren, eftersom det var här som kryddor från det Ottomanska imperiets koloni Egypten såldes från och med 1660-talet.
Vill man ta en paus från allt människomyller i Sultanahmetområdet är Gülhane-parken intill palatset Topkapi ett bra alternativ för en stunds vila. Längst ut och högt upp på udden i Bosporen finns ett stort tehus vars bord på terrasserna har fin utsikt över den asiatiska staden.
Bosporen
När fötterna är för trötta passar en båttur längs Bosporen perfekt. Man får beundra de gamla restaurerade trävillorna längs bägge stränder och får ett nytt perspektiv på staden som breder ut sig över kullarna.
En tur över till den asiatiska sidan till exempel till stadsdelen Kadiköy är också ett ypperligt eftermiddagsprogram. Här är stämningen mer "lokal" och avslappnad än i Sultanahmets turiststråk, här finns massor av trevliga kaféer, restauranger och små butiker.
I en överbelamrad skumraskig antikaffär snubblar jag över en säck gamla svartvita fotografier. Jag kan inte låta bli att gräva djupare i högen av okända ansikten och familjeöden: vem är den leende kvinnan med en ros i handen, vem är mannen med stor mustasch och soldatuniform? Här känner jag mig nära Pamuks melankoliska betraktelser över flydda tider.
Jag köper en handfull fotografier, beställer en kopp turkiskt kaffe i kaféet på hörnet och låter fantasin fylla i det kameran inte kan berätta. Och längtar redan till nästa besök i staden.