I Backgränd blommar Villa Hyacint
Det gula trähuset som försvann ur Karis stadsbild våren 2004 lever igen, nu i Backgränd. De nya ägarna vill uppmuntra andra att bygga upp trähus och önskar att fler skulle leva enligt "man tager vad man haver"-principen.
Skratten ljuder inne i den röda stugan. Det är Ludvig och Wilma som fnittrande sitter på den blågröna pallens randiga sits och spelar på tramporgeln av trä. Efter en liten stund fortsätter de sin färd. De stutsar upp i den robusta drängsoffan och vidare ut på det röda golvet som är täckt av färgglada trasmattor. Villa Hyacint är åter fyllt av liv, litet mer än 11 år efter att huset på Centralgatan 78 i Karis revs.
– Då var det många som var missnöjda och ville att huset skulle stå kvar, säger Karina Heerman som tillsammans med sin man Peik Grönholm har byggt upp huset på nytt.
De har båda alltid varit intresserade av gamla hus och av den orsaken kändes det naturligt att köpa stockarna till villan. Att det skulle visa sig att stockarna hörde till ett hus Heerman hade bott mitt emot i Karis, visste de inte då.
– Jag minns att jag redan vid det tillfället hade förälskat mig i huset och önskade att även jag skulle få bo i en sådan villa. Så det är ju lite roligt att jag nu faktiskt äger den, säger hon och för fingrarna genom sitt vildlockiga hår.
"Allt är lite snett och vint"
När köpet var undan var det dags att söka bygglov, vilket inte var så lätt som de hade trott. Det fanns inga ritningar på huset så det tog tid innan de fick sitt bygglov. Det blev otaliga mätningar av stockar och hjälp av en byggnadstekniker som mätte mått utifrån ett foto.
Efter det började pusslandet för att få stockarna att passa, något som var speciellt svårt då vissa av märkningarna som visar var de ska placeras hade slitits bort. De stockar som hade varit under vägen i Karis hade ruttnat så de fick också bygga en helt ny grund.
– Varje ledig stund har vi nog jobbat med huset, men det är definitivt värt det, säger Grönholm.
Hittills har villan kostat dem mellan 8 000 och 10 000 euro, ganska lite för ett gammalt hus. Den summan har de sin hjälpande släkt och sina vänner att tacka för. Paret har också samlat delar från andra hus, bland annat takstolarna kommer från en lada, medan taket är helt nytt.
Heerman säger att allt är lite snett och vint i den gamla stugan efter alla år.
– Då vi började bygga insåg vi snabbt att det bara var att slänga vattenpasset, skrattar hon.
Ett riktigt hem
Huset är inrett med tidstypiska möbler och målet är att det ska kännas som att man kliver in i en vanlig familjs villa i början av 1900-talet.
– Sakerna ska vara lite slitna och borden får gunga lite på det ojämna golvet. Jag vill inte att stugan ska vara av den typiskt sockersöta varianten, säger Heerman.
Hon vill inte heller att huset ska bli som ett museum där allt är ömtåligt samtidigt som hon demonstrativt klappar på den ljusa drängsoffans bänk.
Stugan är mycket vacker. Väggar och möbler har hon restaurerat och målat i färger som ockra, umbra och olika gröna toners pigment som blandats med linolja. En av väggarna har hon även målat med pilsner. Alla färger är billiga och sådana som gemene man hade råd med i början av 1900-talet.
Hon har även målat en av dörrarna med så kallad ekådra. Det betyder att dörren ser ut som om den vore gjord av ek. Speciellt hennes morfar uppskattade att hon hade lärt sig tekniken, då han hade varit lärling hos en målare som inte hade lärt honom den.
Lokala prylar
Huset är inrett med skåp, sängar, stolar och bord som Heerman har plockat upp från olika loppmarknader runtom i Västnyland. Hon börjar peka på det ena föremål efter det andra och berättar deras historia. Tramporgeln som barnen glatt spelar på har hon plockat upp i Sjundeå och ett gammalt anteckningshäfte från början av 1900-talet har hon fått av en släkting.
– Vi har också en butiksdisk från Skåldö, säger Grönholm.
Kontrast till slit och släng-kulturen
Både Heerman och Grönholm tycker att fler borde tänka efter och leva mera enligt "man tager vad man haver"-principen. Den rådande slit och släng-kulturen är inte hållbar.
– Jag tror alla behöver ha lite grundkunskaper i hur man lagar saker själv. Det är synd att vi lever i en tid då alla jämt går och köper nytt i butiken, säger Grönholm.
Heerman tillägger att vi även borde tänka på naturens och på vårt eget välbefinnande.
– Nu ser vi resultatet av 70-talsbyggena som har mögelskador och farliga limmer. Med ett trähus vet man att det är bra kvalitet att vänta.
Hon syftar på att trähusen redan har funnits i många år och önskar att människor var mer kritiska till de gifter som finns i både färger och material. Hon väljer själv att använda linolja och olika pigment i stället för vanliga butiksfärger.
– Jag kanske är lite bakåtsträvande som människa, men jag tycker vi borde ifrågasätta samhällsutvecklingen mer än vi gör, säger Heerman.
Hon säger att hon naturligtvis även ser de fördelar utvecklingen för med sig, men att många alltför enkelt sväljer reklamtricken och glömmer det kritiska tänkandet.
Kaféverksamhet
Gården i Backgränd har redan sen tidigare ett bostadshus. Villa Hyacint kommer därför inte att i alla fall inom de närmaste åren få någon inneboende, även om Heerman gärna skulle bo i huset.
– Jag har alltid sagt att jag skulle vilja bo på ett museum.
Istället har huset fått bli ett popup-kafé som öppnar på söndag. Kaféet kommer ha öppet varje veckoslut under hela augusti mellan 11-17. Gården brukar också få besök av dagisgrupper som vill se hur det är att bo på en gård. De tycker alla att det är roligt med besök och därför passar ett litet kafé bra.
Vad har ni ännu kvar att fixa med huset?
– Ännu kvar att fixa? Det tar aldrig slut, säger Heerman leende.
Vill du läsa mera om Karina Heermans liv på gården och om Villa Hyacint? Då kan du klicka in på hennes blogg Pilsner och pigment. Där skriver hon om vad som händer på gården, gamla traditionella tekniker samt kulturmarker och kulturväxter.
Om du vet mera om Villa Hyacint är Karina Heerman även intresserad av att få veta mer.