Ekåsen gav stoff för avhandling
Då Ekåsens sjukhus öppnade för drygt 90 år sedan stod det för ett modernt vårdtänkande. Mycket har ändrat men även då var det ekonomin som i hög grad dikterade villkoren.
Daniel Saarinen har utifrån det som på den tiden hette Distriktssinnessjukhuset i Ekenäs forskat i uppfattningarna om sinnessjukdom i 1920- och 30-talets Finland.
I sin pro gradu-avhandling i nordisk historia vid Åbo Akademi tittar han på hur de sjuka beskrevs, hurdan vård de fick, på patientmängderna och på byggnaderna.
Två historiker har tidigare skrivits om Ekåsen, men de arkiverade patienthandlingarna och årsberättelserna som Saarinen gått igenom är material som knappt använts i tidigare forskning alls. Helt lätt att som studerande komma åt dem var det inledningsvis inte, och innehållet inte vad han ursprungligen räknat med.
– Jag trodde jag skulle hitta alla patienter i arkivet, men endast journalerna för dem födda den 18 och 28 varje månad finns kvar.
- Verksamheten inleddes den 2 juli 1924 i en av de gamla kasernbyggnaderna i Dragsvik. Platsantalet var då 102.
- Sjukhuset byggdes ut med ytterigare en kasernbyggnad 1927 och ett nybygge 1930. Det gav totalt 268 patientplatser.
- Knipnäs med utrymme för ytterligare 180 patienter anslöts 1936. Då var man uppe i 528 platser.
- Namnändringen till Centralsinnes-sjukhuset i Ekenäs gjordes1952. Namnet Ekåsens sjukhus togs 1972.
- I dag finns det 14 vuxenpsykiatriska platser vid Ekåsen.
- Ungdoms -och barnavdelningen har 14 platser.
- Raseborgs stad flyttar sin förvaltning till Ekåsen 2017.
- Flera punkter i listan får du genom att bara trycka Enter
Det gav honom trots allt tillgång till 34 patienthandlingar – 17 män och 17 kvinnor, den yngsta av dem en 11-årig flicka med epilepsi, den äldsta en 67-årig manisk-depressiv man.
Förutom att tyda läkarhandstilar har utmaningen bestått i att ibland behöva läsa mellan raderna. Beslagtagna brev, skrivna av patienterna, har inneburit att det också blivit en del gripande lässtunder i arkivet.
Även om processen tidvis varit svår och materialet svårbearbetat har forskningsuppgiften ändå varit intressant.
– Det handlar om riktiga människor och deras livsöden, säger Saarinen.
Snabbt för litet
Beslutet om att grunda sjukhuset fattades på en kommunalstämma 1922. Ett stort sjukhus skulle bli billigare i drift och vården modernare.
Valet av placering styrdes i stor utsträckning av anläggningskostnaderna. Genom att flytta in i en av byggnaderna på kasernområdet i Dragsvik kom man betydligt billigare undan än om man byggt nytt.
Sjukhuset blev ändå snabbt för litet och utvidgades därför med en ny huvudbyggnad.
En ny lag som stipulerade att staten skulle stå för hälften av utvidgnings- och vårdkostnaderna bidrog till att göra kommunerna välvilligt inställda till satsningen.
Bluffvårdare
Då sjukhuset öppnade var sänglägesbehandlingar det vanliga. Småningom blev ändå arbetsmetoderna modernare och arbetsterapi normen.
De manliga patienterna sysselsattes med olika utomhusarbeten, allt från trädgårdsarbeten till vedhuggning och snöröjning, medan kvinnorna ägnade sig åt städnings- och sömnadsarbeten. Arbetet patienterna utförda var inte enbart terapi utan också ett sätt att driva sjukhuset så ekonomiskt som möjligt.
Manliga och kvinnliga patienter vårdades på skilda avdelningar och fick inte träffa varandra. Strikta könsfördelningar gällde också för personalen. I materialet har Saarinen för övrigt stött på en dåtida bluffvårdarskandal.
– En sjukskötare fick gå efter att ha avslöjats ha förfalskade papper.
Arbete normen
Formellt var det sjukhusläkaren som bestämde vem som blev intagen på sjukhuset, men hans beslut påverkades av kommunalläkaren och de lokala fattigvårdsnämnderna eller prästen. Bland patienthandlingarna hittar man ibland också redogörelser gjorda av släktingar.
Att lekmännens berättelser tycks väga tyngre på 30-talet har troligtvis att göra med att degenerationsläran under det årtiondet fick mer utrymme.
Att studera patientbeskrivningarna ger en bild av vad som ansågs avvikande i dåtida Finland. Oförmågan att arbeta verkar ofta ha varit den viktigaste orsaken till att en patient blivit intagen.
Punkt vid 1935
Saarinen har valt att sätta punkt för sin studie vid 1935. Det var året då Knipnäs folksanatorium inköptes och sjukhuset därmed växte ytterligare.
Samma år trädde även en ny steriliseringslag i kraft. Enligt den kunde sinnessjuka under vissa omständigheter tvångssteriliseras.
Om man studerade vidare – skulle det framkomma att tvångssteriliseringar utförts också i Ekenäs?
– Jag tror inte att det förekom här. Men att patienter härifrån skickades vidare för tvångssterilisering och även lobotomi kan jag nog tänka mig, säger Daniel Saarinen.
Slutet på en era
Valet av forskningsobjekt har enligt Saarinen att göra med uppväxten i Sibbo. Nickby sjukhus fanns nära och många släktingar jobbade där.
– Jag har också själv jobbat inom vården med psykiskt sjuka. När jag jobbat med gradun har jag tänkt på några av dem. På den tiden skulle också personer med autism och epilepsi ha varit intagna här.
Medan Nickby var Helsingforsbornas sjukhus var sjukhuset i Ekenäs avsett för patienter från svenska Nyland och kändes som sådant mer hanterbart och tillgängligt.
– En orsak till att jag ville skriva min gradu om Ekåsen var också att det här snart inte längre kommer att finns kvar, säger Daniel Saarinen och syftar på psykvårdens förestående flytt bort från området.