Plogen i jorden sedan forna tider
Marken i Bäljars brukades permanent redan för över tvåtusen år sedan.
Vyn över sjön var säkert storslagen, men vi kan endast spekulera i om det tröstade eller ens berörde de invånare som för tvåtusen år sedan i sitt anletes svett brukade jorden kring nuvarande Läppträsk i Karis.
Att de här bördiga markerna engagerat jordbrukare redan innan vår tideräknings början står nu klart. I veckan fick vi veta att det funnits bosättning kring Läppträsk även under den förromerska järnåldern.
Det visar de utgrävningar som gjordes i Bäljars 2008 och som presenteras i en färsk vetenskaplig artikel.
Uppgifterna som kablades ut bar även på en nyhet som håller nationella mått. Utgrävningarna blottlade av allt att döma de äldsta hittills kända spåren i Finland av plöjning med så kallad krokårder, en enkel form av plog.
Viktig upptäckt
Arkeologen Santeri Vanhanen som varit med och analyserat fynden beskriver upptäckten som betydande. Han berättar att de spår efter plöjning med krokårder som hittills upptäckts i Finland härstammar från betydligt yngre tid, uppskattningsvis från år 600 och framåt.
– Man har hittat ganska många spår, men de är inte så noggrant undersökta, säger Vanhanen som är doktorand vid Helsingfors universitet.
Han nämner två större fynd, nämligen ett i S:t Michel som härrör sig från tiden 600 – 1200, 1300 e.K. och ett i Sääksmäki från ungefär 800 – 1200 e.Kr.
– Ibland hittas plogspår till exempel under gravhögar.
Flera av VN-läsarna minns kanske utgrävningarna i Bäljars, som kantades av synliga högar efter de översta jordlagren. Arkeologerna ryckte ut, eftersom staden planerat området för affärsverksamhet.
Arbetet gjordes mellan riksvägen och höghusen, och det leddes av forskaren Satu Koivisto som jobbar på Museiverket.
Hon är doktorand liksom Santeri Vanhanen, och det är de båda som sammanställt resultaten från utgrävningarna i artikeln som publicerades i den vetenskapliga tidskriften Journal of Archaeological Science: Reports.
Spår i jorden
Vid Bäljars 2, som platsen benämns inom arkeologin, hittades bland annat små eldstäder, en spets i flinta, brända benbitar och keramik. Totalt registrerades 2 183 fynd, av vilka keramikbitarna utgör närmare 93 procent.
Årderspåren låg under jordlager med så kallad Morbykeramik och kunde dateras utifrån det.
Spåren kan urskiljas i marken tack vare avvikande färg och nyanser, som uppstått då krokårdern trängt djupare än den odlade jorden, berättar Vanhanen.
– Åkerjorden är ofta lite mörkare än den jord som ligger under, säger han och förklarar att odlingsjorden i samband med plöjningen kan lämna spår i mon eller sandjorden längre ner.
Krokårdern skär ner i marken men den vänder inte jorden såsom modernare plogar gör.
Permanent jordbruk
Det är väl känt att de förhistoriska invånarna idkat svedjebruk, det vill säga bränt skog och mark för tillfällig användning som odlingsjord.
I Bäljars finns nu tecken på ett mer permanent jordbruk, säger Vanhanen. Plöjningen tyder på det, liksom användningen av gödsel.
– Det finns många liknande platser, men man har inte studerat dem så noggrant, säger Vanhanen och berättar att samlade uppgifter visar att korn var det vanligaste odlade sädesslaget i Finland innan vår tideräknings början.
Ny tolkning
Slutsatsen att det funnits bosättning kring träsket också under den förromerska järnåldern är ett nytt bidrag till uppfattningen av områdets förflutna.
Enligt tidigare tolkningar har det för Karistraktens del funnits ett avbrott i bosättningshistorien för den här tiden. Santeri Vanhanen finner det inte uteslutet att ytterligare åtta kända fyndplatser kring Läppträsk kunde härstamma från den förromerska järnåldern.
De fyra fornborgarna som finns i närheten av Läppträsk har bedömts vara från senare tid, 800-, 900- och 1 000-talet. De nämns inte i Koivistos och Vanhanens artikel.
Flera metoder
Utgrävningarna i Bäljars omfattade närmare 1 000 kvadratmeter. Fynden och jordlagren har undersökts med flera olika metoder.
Hit hör arkeobotanik som bygger på studier av växtlämningar, vedartsbestämning som grundar sig på cellstrukturen i kol samt geokemi inom vilken man i det här fallet bland annat mätt fosfat- och den organiska halten i jorden. Den geokemiska delen gjordes vid Umeå universitet, där Santeri Vanhanen studerade en tid.
Också datering med hjälp av kol-14-metoden har använts. Den bygger på sönderfallet av kolisotopen kol-14 i en organism.
– Genom att använda sig av flera metoder får man mycket mera ut av materialet, säger Vanhanen.
- Finlands förhistoria delas in i följande tidsåldrar:
- Stenåldern: Fram till cirka 1 500 f.Kr.
- Bronsåldern: Cirka 1 500 – 500 f.Kr.
-
Järnåldern: Cirka 500 f.Kr. – 1 300 e.Kr.
Järnåldern, som tangeras i artikeln, delas i sin tur in i följande perioder: förromersk järnålder (500 f.Kr – 0), romersk järnålder (0 – 400 e.Kr.), folkvandringstid 400 – 575 e.Kr.), merovingertid (575 – 800 e.Kr.), vikingatid (800 – 1025 e.Kr) och korstågstid 1025 – 1300 e.Kr.). Notera att järnåldern och medeltiden överlappar varandra. Hos oss anses medeltiden successivt börja på 1100-talet.