Hangö trotsar trenden
På många håll fredas vattentornen från annan verksamhet än sådan som har med själva vattenförsörjningen att göra. Men i Hangö vill man fortsätta använda tornet som flaggstång.
I torsdags gjorde utrymmesförvaltningen och arbetarskyddet en genomgång i vattentornet för att kartlägga de risker som den omtalade flagghissningen medför.
– Det är inget nöje precis.
Det säger gårdskarl Kenneth Ekholm när han klär på sig sin personliga säkerhetssele för att kunna ta sig ut på vattentornets högsta avsats cirka 65 meter över havsytan.
– Men det är en uppgift bland många.
Uppgiften är inte speciellt tidskrävande, det tar 10–15 minuter att klä på sig säkerhetsutrustningen, ta sig upp, hissa flaggan och ta sig ner igen. Den gårdskarl som har dagstur hissar flaggan och kvällsskiftets gårdskarl tar ner den.
– Men flaggdagarna blir ju fler hela tiden, konstaterar Ekholm.
I Finland har vi i dag ett tjugotal flaggdagar och i Hangö flaggar man dessutom det är nationaldag på någon av Hangös vänorter.
Om det blåser mer än 15 sekundmeter flaggar man i princip inte men enligt gårdskarlarna på utrymmesförvaltningen är det minst tio år sedan man senast lät bli.
Ensam eller i par?
Man tar sig till flaggningsplatsen först med hiss och sedan uppför en brant trappa till följande avsats.
– Den branta trappan har varit ett problem. Det gäller främst när man varit uppe och kommer ner tillbaka. Med våta skor blir trappan väldigt hal, säger huschef Bengt Lindholm.
På denna avsats fäster man en vajer i sin säkerhetssele och klättrar uppför en stege till klocktavlans avsats. Därifrån tar man följande stege som leder upp till en lucka i taket. Denna lucka utgör följande problem. Dels är man tvungen att öppna takluckan oavsett årstid och väderförhållanden vilket gör det möjligt för vatten och snö att regna in på klockavsatsen. Och dels faller luckan bakåt och blir i vägen för flagglinan. En ny lucka finns dock, försäkrar Lindholm, den väntar bara på att bli installerad.
Väl ute på taket fäster flagghissaren sig dessutom i en skena som gör att han eller hon tryggt kan röra sig runt flaggstången. Ett midjehögt räcke av metall omringar dessutom denna avsats. Räcket höjdes för några år sedan.
Men det är inte bara väder och vind som kan överraska flagghissaren. Han måste också skydda sin hörsel.
– Om det allmänna alarmet börjar tjuta slår det ut trumhinnorna på en, säger Ekholm.
En aspekt som arbetarskyddet ogillar är att gårdskarlen hissar och halar flaggan ensam.
– Jag tycker absolut att de borde vara två när de gör detta. Om man är ensam här och det händer någonting vet ingen om det, säger arbetarskyddsfullmäktige Risto Vilhonen.
Ingen kärnverksamhet
Det var chefen för vatten- och avloppsverket Sanna Varjus, som i ett ärende i tekniska nämnden föreslog att man slutar använda vattentornet för flaggning.
– Det handlar om vattensäkerhet. Man rekommenderar nationellt och antagligen också internationellt att det inte ska vara annan verksamhet i vattentorn än den de är menade för, det vill säga vattenförsörjning. Detta är självklart i nya vattentorn och i vattentorn som sanerats. Till exempel i Borgå vattentorn har man tagit bort till och med telefonoperatörernas utrustning.
Varjus säger att det är också en ekonomisk fråga enligt devisen många bäckar små.
– Avdelningscheferna har uppmanats fundera på vilka uppgifter som är lagstadgade och vilka som kunde slopas. Flaggningen är en känslosam sak men den påverkar inte invånarnas vardag på något konkret vis.
På tekniska nämndens möte föreslog dock SFP:s Stig Helander att det fortsättningsvis flaggas i vattentornet och att man undersöker arbetsskyddsaspekterna för flaggningsarbetet som utförs vid vattentornet. Elina Lahtinen (Saml.) understödde förslaget. Nämnden omfattade Helanders förslag enhälligt.
Tillsvidare kommer flaggningen med andra ord att fortsätta. Utrymmesförvaltningen och arbetarskyddet funderar dock på hur man kan göra flagghissningen ännu tryggare.