Mötesplats: marknaden i barndomsstaden
Det har gått en bra bit över trettio höstar sedan Åbo Underrättelsers mångåriga chefredaktör Torbjörn "Kalle" Kevin senast besökte den traditionella höstmarknaden i Ekenäs. I år var det dags igen.
Torbjörn "Kalle" Kevin jobbade på tidningen Västra Nyland under åren 1979–1981. Under de här åren, närmare bestämt 1980, besökte han senast höstmarknaden i Ekenäs. Under sina många år som chefredaktör för Åbo Underrättelser har tiden helt enkelt inte hunnit till för marknadsbesök i barndomsstaden.
– Marknaden ordnas ju på vardagar, så det har inte blivit av.
Men nu som pensionär hinner han bra.
– Jag har inte drabbats av det som många pensionärer drabbas av, tidsbrist alltså. Jag är ganska sträng och säger nej till en hel del förfrågningar. Jag gör vad jag vill, säger Kalle Kevin.
Och nu förde viljan honom alltså till marknaden i Ekenäs.
Vänner i vimlet
Och tur var väl det – i vimlet råkade han bland annat på barndomsvännerna Irja Ben Othman och Marita Lesch, systrarna från Odalgatan som hette Lundström i efternamn som barn.
– Våra föräldrar umgicks mycket. Det var en härlig känsla att stiga in i Lundströms hem, säger Kalle Kevin.
– Och jag minns din pappas inlagda ättikskantareller, de var jättegoda, säger Irja Ben Othman.
Medan trion står och utbyter minnen knackar plötsligt en annan dam honom på axeln och tackar för "programmet i somras", syftande på Kalle Kevins sommarprat om hans morfar.
– Det var så fint, jag grät då jag lyssnade, säger kvinnan innan hon hastar vidare.
Kanske kringlor
Ute i marknadsvimlet träffar Kalle Kevin en annan gammal bekant, sommargrannen från Ölmos i Dragsfjärd, Eila Orenius. Och Dragsfjärd för osökt tankarna in på fiske och kryddfisk. Kryddfiskburkar finns det i långa rader på marknaden, men i Kalle Kevins fall får de bli kvar där.
– Jag har flera burkar hemma som jag fått av fiskare i Dragsfjärd.
Han konstaterar att det inte kommer vara någon större utmaning att hålla plånboken i fickan under marknadsbesöket. Det enda han tror att han kommer inhandla är marknadskringlor.
– Jag hade glömt dem, att de hör marknaden till. Liksom ballonger. Fast dagens ballonger ser ju annorlunda ut än barndomens marknadsballonger. De var av gummi medan de här är gjorda av något slags folie.
Minnen möter nutid
Ett annat marknadsminne som dyker upp är speltälten där det fanns enarmade banditer.
– Man hade sparat pengar länge som sedan spelades bort i de enarmade banditerna. Jag har inte sett några sådana här nu. Och inte har jag fått syn på hattara (spunnet socker) heller, hattara var ungefär det första finska ordet jag lärde mig och det var här på marknaden jag lärde mig det.
Och var är alla högljudda pappersförsäljare? frågar han.
– Alla dessa Halpaheikkin och Helppoheikkin som stod och överröstade varandra ... de var ju en sevärdhet. Det var roligt att följa med deras försäljningsteknik.
Nytt för Kalle Kevin, sedan han senast besökte marknaden, är Ekenässkolornas marknadsprojekt.
– Det första nya för mig när jag vandrade ner mot marknadsplanen var alla elever som sålde lotter och annat längs med Flemingsgatan.
Under promenaden mellan marknadsstånden slås Kalle Kevin av att de flesta talar svenska.
– Det är helt otroligt att höra så mycket svenska.
I Åbo där han bor hörs mest finska.
– Då man någon gång hör svenska i Åbo vänder man ju sig om förvissad om att det ska vara en bekant. Är det inte det blir man nog överraskad.