Västnylands vårdröst blir bara en viskning
Då social- och hälsovårdsområdets fullmäktige är oense i en fråga som berör Hangö, Raseborg och Ingå, kan VNS-kommunerna påverka beslutet med 2,3 procent av totalantalet röster.
I det planerade sydfinländska social- och hälsovårdsordet, som sträcker sig från Hangö i väster till Vederlax och Parikkala vid östgränsen, finns sammanlagt 39 kommuner.
Väl att märka – inklusive metropolområdets tre bjässar Helsingfors, Esbo och Vanda.
Bara 2,3 procent
Området, vars gränser sammanfaller med dagens såkallade HUCS-specialansvarsområde, ståtade vid årsskiftet med en sammanlagd folkmängd på 1 888 437 personer.
I relation till det ter sig invånarantalet skäligen blygsamt i VNS-området, det minsta av de nuvarande nyländska sjukvårdsområdena:
Sammanlagt 43 404 invånare i Hangö, Raseborg och Ingå – vilkas representanter kommer att sitta på bara 2,3 procent av den högsta beslutsmakten i social- och hälsovårdsområdet.
Områdena beslutar
"Kommunerna tappar kontrollen", rubricerade nyligen Vasabladet en artikel där man visade att Österbotten kommer att ha bara 20 procent av makten i det västra social- och hälsovårdsområdets dit också Satakunta och Egentliga Finland hör.
I södra Finland blir obalansen ännu tydligare, i och med befolkningskoncentrationen i huvudstadsregionen.
Men i väst lika väl som i söder gäller samma grundläggande princip: kommunerna finansierar vården, som i nuläget i snitt står för mera än hälften av deras egna budgeter, men social- och hälsovårdsområdet fattar besluten om hur vården ska arrangeras och disponerar de gemensamma budgetpengarna därefter.
Över 140 miljoner
– Våra pengar överförs till social- och hälsovårdsområdet, sedan får vi tillbaka det som de anser att vi behöver, säger Ingå kommuns grundtrygghetschef om, Anne Öhman processen.
– Beslutsfattandet flyttar längre bort.
– Det kommer att ändra ganska mycket.
Ingen överdrift där, inte. Ser man till fjolårsboksluten, skulle det för Ingås del handla om att frånhända sig besluts- och dispositionsrätten för ett nettobelopp på 15,5 miljoner euro.
I Hangö rör det sig om 34,4 miljoner, i Raseborg om hela 92,2 miljoner euro. Sammanlagt alltså drygt 142 miljoner euro.
"Ganska inflytelselös"
I "stora Sote-fullmäktige" kan Ingå räkna med en representant - knappast en SFP-ledamot, eftersom sammansättningen styrs av de politiska styrkeförhållandena i hela området – och en makt motsvarande 0,29 procent av det sammanlagda röstetalet.
Förenklat, med avrundade tal:
Om 1 000 invånare ger en röst, har Ingå 5 och Helsingfors 613.
– Ganska inflytelselös. kommenterar Anne Öhman Ingås position i en sådan sits.
"Kan inte avgöra"
I social- och hälsovårdsområdet avgörs centralt vilken kommun eller samkommun som har ansvaret för att producera en viss typ av vårdtjänster för exempelvis Ingås räkning
– Det kan vi i princip inte avgöra, säger Öhman och visar i förbifarten visar på två i Ingå-perspektiv tänkbara alternativ:
– Lojo, eller allt från Hangö till Lojo med närliggande kommuner, eller ett ännu större område.
"Kämpa för närservicen"
Som motvikt till klen representation högst upp i Sote-toppen, lyfter Anne Öhman fram kommunal representation i social- och hälsovårdsområdets organ på den nivå där produktionsansvaret finns.
Hon betonar att meningen är att med jämna mellanrum datera upp planer och beslut: det ger möjlighet till korrigeringar om allt inte fungerar som avsett.
Dessutom hänvisar Öhman till de löften som givits om fortsatt närservice – bland annat hemvård, rådgivningar, skolhälsovård.
– I små kommuner gäller det att kämpa för att hålla kvar så mycket närservice som möjligt, säger hon.
Och påminner om, att de grupper som mest anlitar social- och hälsovårdens tjänster samtidigt är de som har svårast att ta sig fram i området eller använda elektroniska tjänster.