Härligt att ha en vän
För två år sedan kommunicerade Tia Tissari och Thel lada med varandra med hjälp av händer, blickar och leenden. Nu använder de också ord.
– Våra barn behövde inte något språk för att förstå varandra, de började genast leka med varandra, säger Tia Tissari.
Thel lada, som förklarar att burmeser inte har efternamn och att lada faktiskt ska skrivas med liten bokstav, skrattar åt minnet.
Det har varit mycket värdefullt att ha en vänfamilj, säger hon.
– Riktigt, riktigt bra.
Det har känts bra att ha någon att besöka, och att kunna öva det nya obegripliga språket med.
Tillsammans med Tia har hon gått i bär- och svampskogen och på loppisar – allt sådant hon tycker om att göra.
De har också besökt varandra, lagat mat och bakat tillsammans. Och deras rätt så jämnåriga barn har lekt.
Bra för barnen
Nu träffas Tia och Thel lada sporadiskt, precis som andra vänner.
– Vardera har bråttom på sitt håll, jag är på jobb och hon i skola, konstaterar Tia.
Thel lada kunde naturligtvis inte ett ord finska när hon för två och ett halvt år sedan kom till Hangö som flykting från Burma.
En av de första hon träffade i sitt nya hemland var Tia som hade anmält sig till vänfamilj.
– Då var jag hemma med barnen och jag tänkte att det är fint för dem att få kontakt med människor från en annan kultur. De fick nya vänner, precis som jag själv, säger Tia.
Av egen kraft
Men annars var det ingen särskild orsak bakom Tias intresse att fungera som vänfamilj. Hon bara tyckte att det är något hon vill pröva på. Att få nya vänner är aldrig fel, resonerade hon.
Tia, som varmt rekommenderar åt andra att bli vänfamilj, anser att man inte ska problematisera uppgiften för mycket.
– Allting löser sig av egen kraft.
Före flyktingarna kom och hon engagerade sig som vän, deltog hon i några informationer som ordnades av invandrarbyrån. Bland annat ingick där info om situationen och om kulturen i Burma.
Öva språket
28-åriga Thel lada började studera finska på en språkkurs i Axxell en tid efter att hon, mannen och de tre barnen kommit till Finland.
Nu praktiserar hon på familjecentret Pikku-Lillan i Hangö och är glad åt att få öva språket.
Hon förstår en hel del finska och kan även själv göra sig behjälpligt förstådd.
Det bästa med Finland är att man inte behöver vara rädd för polisen, säger hon.
I hemlandet gällde det att hålla sig undan eftersom poliserna till exempel kunde ta ens lön när man kom hem från jobbet. Då hade familjen inget att leva på.
Utöver tryggheten uppskattar hon att barnen får gå i dagis och skola.
– Och att här finns bra hälsovård och läkare.