Skola och diabetes inget problem
Barn med diabetes har en besvärligare vardag än andra. Mycket ska mätas och räknas ut, men vems är ansvaret under skoldagen? Det är en svår fråga, främst för att det är ett så stort ansvar, säger Elisabet Ehrstedt, rektor för Katarinaskolan i Karis.
Under våren rapporterade Helsingin Sanomat om lärare som inte velat ta ansvar för elevers insulinsprutor. I en kritisk insändare efteråt konstaterar en skribent att det är svårt för ett litet barn att själv räkna ut rätt mängd insulin och att lärarna borde ta mer ansvar. Ansvaret är någons, men vems?
– Det är lite av en gråzon, säger undervisningschef Maj-Len Engelholm. Diabetes tar sig så olika uttryck från person till person så det går inte riktigt att göra en färdig manual över vad som är skolans och vad som är föräldrarnas ansvar.
Samarbete den enda lösningen
Hon påpekar att det viktiga är att diskutera med vårdnadshavarna och komma överens om vem som gör vad och när. Bara på det sättet får man ett system som fungerar. Barnen har rätt till en trygg skolgång och det ska skolan kunna erbjuda dem, men föräldrarna bär också ett stort ansvar. De ska ge information till skolan och kunskap om sjukdomen och hur den beter sig i just deras barns fall.
Många barn klarar själv av att ge sina insulindoser och ansvaret växer förstås med åldern. För de flesta barn finns det två alternativ: insulinpump eller penna/spruta.
Får hjälp av assistent
– Vi har penna eftersom Ellen haft diabetes i bara ett år, säger Petra Grönholm, vars dotter går i Katarinaskolan i Karis. I vårt fall fungerar samarbetet med skolan mycket bra. Ellen får hjälp av en assistent under lunchrasten och tillsammans räknar de ut rätt mängd insulin.
Grönholm konstaterar att det efter en tid är lätt för barnen att räkna ut hur mycket kolhydrater ett bröd eller en frukt innehåller, men en hel lunchportion med många komponenter är svårare. Då behöver de hjälp.
I Katarinaskolan finns ett skolgångbiträde som fått utbildning inom just det här området som hjälper barnen under skoldagen. Klasslärare Susanne Lagerstam är mycket tacksam över det stödet.
– Det känns skönt att hon finns där och håller koll på allting. I början undrade de andra barnen mycket och frågade till exempel om diabetes smittar, men nu har vi alla vant oss och det fungerar bra.
Pump i stället för penna
Samuel Stolpe är nio år och också han har haft diabetes i ett år, storebror Sebastian i elva. Båda bröderna har insulinpump och mamma Sofia Stolpe tycker det fungerar bra.
– Vi kollar blodsockret minst femton gånger per dag eftersom det just nu varierar väldigt mycket och snabbt. Pumpen är bra eftersom man slipper sticka många gånger och så räknar den ut rätt insulinmängd själv. Man matar bara in hur mycket kolhydrater man ätit.
Normalt ska blodsockret vara mellan fyra och åtta. Äter man mycket socker stiger sockerhalten i blodet, men den kan också skjuta i höjden då man är nervös inför t.ex. ett föredrag i skolan. Sjunker blodsockret under två finns det risk för medvetslöshet.
Sofia Stolpe påpekar ändå att det också är farligt att ha för högt blodsocker under en längre tid.
– De flesta vet att man ska ge en diabetiker socker eller något annat sött om personen har för lågt blodsocker. Om den däremot har för högt kan man ju inte göra det. Då är det antingen extra insulin eller ambulans som gäller.
Fungerar bra
Rektor Ehrstedt berättar att personalen gått en kurs i första hjälpen, men att det bara är ett skolgångsbiträde som fått specialutbildning. Tills vidare har Katarinaskolan få elever med diabetes så systemet fungerar bra. Hon konstaterar att det säkert är ett större problem i stora skolor.
Samuel och Ellen tycker inte det är så jobbigt att ha diabetes. Ellen räknar snabbt ut hur mycket insulin hon behöver efter att ha ätit en smörgås, tar fram pennan och sticker sig i benet. Lätt som en plätt fast det tar lite ont. Samuel har bara ett bekymmer med sjukdomen.
– Det är jobbigt att ha en massa gott framför sig och inte kunna äta det direkt. Jag måste komma ihåg insulinet först.