"Det var en lysande och fin fest"
Den 27 juli 1928 invigdes Rilaxmonumentet, till minne av Nils Ehrenskiöld och hans män. På plats fanns en liten flicka, som hänförd betraktade händelserna. I dag är Marianne af Schultén 97 år gammal och minnena lever fortfarande kvar.
Sommaren 1928 var en kylig och något regnig historia.
På invigningsdagen var vädret ändå strålande vackert, och en stor folkskara hade samlats för att ta del av festligheterna i Rilax. Pressen var självklart också på plats.
Strax intill järnkorset, som långt tidigare rests på ryskt initiativ, stod Marianne, hennes syster Beatrice och deras kusiner uppställda. Flickorna bar vita klänningar och stämningen var väldigt högtidlig.
– Jag tror det var min morbror, greve Johan Fredrik Aminoff, som ropade: "må täckelset falla", och så föll det från monumentet. Det restes av Bromarv skyddskår på hans initiativ, förklarar Marianne.
Den finska flottan hade sänt ut några fartyg för att närvara vid invigningen, vilket också den svenska flottan gjort.
I synnerhet de svenska fartygen gjorde ett stort intryck på 11-åriga Marianne.
Hon berättar hur hon aldrig glömmer synen av hur de svenska jagarna, Ehrenskiöld och Nordenskiöld, gled in på Rilaxfjärden.
– De svenska officerarna hade stiliga paraduniformer och båtformade hattar. Många av officerarna var väldigt snygga och vi beundrade dem kolossalt, säger hon.
Efter avtäckning, många tal och musik, tog invigningen så småningom slut. Men det betydde inte att festligheterna var över, snarare hade de bara börjat - på programmet stod nämligen en stor festmiddag på Rilax gård, i vilken Marianne och de andra barnen fick delta.
Ett storslaget party
Festen ordnades i huvudbyggnaden, men inte i matsalen, utan på den blåa vinden på grund av utrymmesbrist. Alla prominenta gäster var på plats, och manskapet fick också äta och festa, men på annat håll i Bromarv.
Marianne berättar hur hon och de andra barnen satt längst nere vid det hästskoformade bordet, hur de serverades mat och till och med vin, då ingen vuxen brydde sig om att övervaka.
– Vi gjorde precis som vi ville, det var en lysande och fin fest. En löjtnant bad om att få skåla med mig - kan du tänka dig - jag var ju bara elva. Plötsligt fick jag höra: "löjtnant Falkman vill skåla med fröken af Schultén". Jag trodde inte att det var sant, säger Marianne och skrattar länge och väl åt minnet.
Festen på Rilax gård ebbade ut först på morgonkvisten och den nya dagen bar med sig nya möjligheter. På svenskarnas initiativ ordnades det festligheter i Hangö, men den här gången hade inte Marianne tillåtelse att åka med.
För att inte gå miste om festfolkets avfärd, rodde hon tillsammans med sin kusin ut till Svedjeholmen, varifrån de kunde se jagarna åka i väg. Ombord på dem fanns bland annat hennes mamma, morbror och de äldre barnen.
– Vi sprang längs stranden och vinkade och vinkade när de for förbi.
Marianne har firat minnesdagen av slaget vid Rilax också senare i livet, men inte under lika högtidliga former.
– Det har hänt sig att jag rott ensam ut till monumentet för att fira. Jag har hört att de firar stort i år, men det blir nog inte lika storslaget som det var 1928, säger hon.