“Vi är alltid hoppfulla"
Palestinierna Afaf och Ghada tror på fred. Trots de senaste veckornas bombningar hoppas de att man når en lösning en dag.
De tragiska nyheterna om den israelisk-palestinska konflikten har avlöst varandra på sistone. Dödssiffran stiger dag för dag och andelen civila offer, speciellt barn, är sorgligt stor.
Bilder av bombade palestinska bostadsområden har fastnat på var och varannans näthinna.
Under sin tid som människorättsobservatör på Västbanken lärde Ekenäsbördiga Anna-Maria Nyström känna palestinierna Afaf och Ghada. Kontrasten till denna idylliska dag med dem i gamla stan i Ekenäs är knivskarp.
Intervjusamtalet med de palestinska gästerna löper till en början trögt av en enkel anledning: de vill inte tala politik, ett ämne som känns omöjligt att undvika, offentligt.
Det är dels en försiktig säkerhetsåtgärd. I strikta passkontroller kan deras namn mycket väl googlas, och en del åsikter vara till skada.
Dels kryper det fram en uppfattning om att hemskheterna i konflikten är för svåra att förstå.
– Tänk dig själv, vad skulle du göra om din stad bombades varje natt? frågar Ghada med ögon som inte förväntar sig något annat svar än det hon får:
Jag vet inte.
– Eller tänk dig att du blir stannad vid en port varje dag på väg till jobbet, fyra timmar på vägen till jobbet och fyra timmar på väg hem. Hur skulle du orka?
Vill förbättra utbildningssektorn
Afaf och Ghada kommer från byn Azzoun som ligger en 15 minuter från staden Nabulus. Det ligger i Västbanken, en benämning på området som de inte trivs med.
– Det är Palestina. Västbanken är britternas påfund från 1948, säger Afaf.
Hon är pensionerad rektor och som den enda kristna kvinnan i byn har hon kommit i kontakt med den internationella organisationen EAPPI (Det ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel).
Via organisationen lärde Anna-Maria Nyström under dennes tre månader som volontär på Västbanken.
Ghada undervisar vid universitet, vill se och lära av det finländska skolsystemet. Skolorna har förvisso sommarlov, men redan att tala med lärare ansikte mot ansikte är givande.
– I våra skolor sliter eleverna väldigt hårt, men utvecklar ändå inte den självständighet som behövs. En utbildning räcker inte i Palestina, säger Ghada.
Hon understryker de begränsade valmöjligheterna palestinier har till utbildning, men tillägger att det i och för sig gäller livets alla sfärer. "Israel kontrollerar allting" säger de och förklarar att de inte ens kan flyga hem via Tel Aviv trots att det vore närmast. De åker hem via Jordanien i stället.
Ger aldrig upp
Likväl låter de sig inte nedslås. De talar varmt om vardagen och optimistiskt om framtiden, om än en avlägsen sådan.
– Vi lever, dansar, firar, ordnar fester i vardagen trots allt som sker, säger Afaf.
De är bekymrade över hur de politiska vindarna blåser och givetvis inte nöjda med hur de med sitt folk lever och uthärdar på den smala remsan väster om Jordanfloden, som är ockuperad av Israel sedan sexdagarskriget 1967.
Men de är hoppfulla.
– Vi är alltid hoppfulla, vi är människor som lärt oss överleva. En dag kommer det här ta slut och vi får våra rättigheter. Man kommer slå sig ner tillsammans och sluta strida, som på Irland. De stred i 350 år tills de äntligen hade människor visa nog vid makten på bägge sidor för att sluta fred, säger Afaf.
– Den dagen kommer att komma, men vi vet inte när. Kanske i morgon, kanske om ett år, kanske om tio år. Vi ger inte upp, vi tror på en lösning, säger Ghada.
"Det handlar inte om en själv"
Hon sticker inte under stol med att oron är konstant.
– Det enda du vet säkert är att armén kommer snart, men du vet inte när, säger Ghada.
De beskriver sin egen situation som ganska säker eftersom det är främst unga människor som arresteras, allt yngre med åren.
– Men det är egoistiskt att säga att vi är säkra. Det handlar inte om en själv utan om hela situationen, säger Afaf.
De gläds över att så många människor följer med läget, och alla solidaritetsdemonstrationer.
– Man är mera alert i de skandinaviska länderna och i Storbritannien om vad som händer i Palestina än i Arabländerna, säger Ghada en aning besviket.
Sedan tar hon över intervjuarens roll och spänner blicken i mig.
– Johan, varför är du intresserad av vad som händer i Palestina?
Hur skulle jag inte kunna vara det? svarar jag instinktivt och några sekunder som känns långa tar vid tills Ghada leende lutar sig tillbaka.
– Bra svar… du fick mig tyst. Tack!