"Bilarna är min medicin"
Motorentusiasten Benny Silfver har haft det tufft. Men kärleken till bilar har hjälpt honom. När han fyller femtio får de ändå för ovanlighetens skull stanna hemma.
– Va? Fyller Benny redan femtio? Han är en trevlig prick.
Mannen som sitter uppflugen i trucken ler brett. Han tuffar sakta fram och visar mig den lilla dörren som leder in till födelsedagsbarnet.
I dörren står en pojke. Vänta nu, han ska väl inte fylla femtio?
– André, säger pojken när vi skakar hand.
Han leder in mig i den nedgångna industrihallen. Några gula glödlampor lyser i taket, men i övrigt är här dunkelt. Luften är torr och sval – en skarp kontrast till sommarvärmen utanför. Jag börjar fundera vilken slags maffiaboss jag ska träffa.
Sedan ser jag dem. Bilarna.
Och vilka bilar sedan.
I blodet
Benny Silfver är en lågmäld man med grå strimmor i det kortklippta håret och gasolin i blodet.
Hans farbror var traktormontör. Hans svärfar jobbade som bilmekaniker. Hans far hade en verkstad och sålde ryska bilar.
– När de andra barnen sparkade boll var jag alltid i garaget. Jag hade en cykel som jag monterade fast en ratt på, säger Silfver.
Hans första bil var en tysk bubbla, årsmodell 1958. Den finns ännu kvar, mörkblå, blänkande och med texten "original is beautiful" tejpad på ena bakrutan.
Silfver minns fortfarande känslan av att få en egen bil.
– Nog kändes det. Eget är alltid eget.
Benny Silfver äger sju motorcyklar och mopeder, och ett trettiotal bilar. En del finns här, resten i olika garage. Någon särskilt ögonsten har han inte.
– Alla är de lite stenar i ögat.
Lyxigaste taxibilen
En bil som han ändå talar extra varmt om är en blåglänsande Dodge Kingsway Custom från 1951.
– Den användes som taxi i Karis åren 1954-1959.
Silfver fick tag på den långt senare via ett dödsbo.
– Det är många av bilarna som har kommit till mig så.
Han visar runt bland fordonen. Här finns en brandbil från 1959, en sällsynt BMW från 1965, några amerikanska kombibilar – en Buick och en Chevrolet. Någon gemensam nämnare har fordonen inte. De kommer i alla åldrar och nationaliteter.
– Det skulle vara enkelt om jag var specialiserad på en viss grej. Men det är, som finnen säger, "laidasta laitaan". Jänkare, engelsmän ...
Vissa av dem är museibilar, några har ståförsäkring och en del av dem väntar på att bli upprustade.
– På antikmarknaden i Billnäs ställde jag ut tjugo av dem i solskenet.
Ensamstående
Silfver hymlar inte med att han har lagt en hel del pengar på sina fordon. När jag skämtsamt frågar vad frugan tycker om den saken tystnar han en sekund.
Sedan berättar han.
– Efter en allvarlig sjukdom gick hon bort 2011. Det fick mig att omvärdera mitt intresse. Jag har två barn, och min dotter är funktionshindrad. Det har varit ganska tufft.
Bilintresset har fungerat som terapi, säger Silfver.
– Det är min medicin.
Kanske bäddat för ett museum?
Benny Silfver har länge närt en dröm om att öppna ett museum.
– Jag har funderat på det i flera år. Att ha en plats där jag skulle kunna visa upp fordon av olika slag. Jag har många vänner med samma intresse, så det är bäddat för ett redigt museum. Men det är ganska jobbigt att organisera allt.
Han berömmer Ulf Enberg i Ekenäs som ordnar evenemanget I fädrens hjulspår år efter år.
– Han har hittat ett fungerande koncept. Jag har varit med där många år.
Firar till sjöss
Sin födelsedag ska Silfver ändå fira utan bilar, ute i skärgården.
– Det blir med pompa och ståt, med mina närmaste och vänner. Vi ska skjuta fyrverkerier – vi har till och med lov till det. Jag har ett sommarställe ute i skärgården på en holme, den är också min hobby. Men tiden vill inte riktigt räcka till ...
Lyckligtvis kan Silfver kombinera papparollen med meckandet i garaget. För motorintresset rinner också i sonen Andrés ådror.
– Jag har ett eget projekt på gång, säger André Silfver, 14.
– En Nissan 200SX, -89:a. 190 hästar.
Farsgubben kunde inte se mer stolt ut.