Konst av släktens fotspår
I februari 1944 landstiger Ivar Brunberg på Jussarö utanför Hangö. Han är en av tusentals estlandssvenskar som flytt oron i Baltikum. I dag återskapar hans son Jon flykten i ett konstprojekt.
Mellan 1943 och 1944 flyr runt 30 000 människor, en stor del av dem så kallade estlandssvenskar, oroligheterna i krigets Estland och tar sig över Östersjön till Sverige.
Efter ett avtal mellan Tyskland och Sverige evakueras främst kvinnor och barn organiserat. Många män ser sig däremot tvungna att fly för att inte tvingas med i kriget på tysk sida. En av dem är rikssvenska konstnären Jon Brunbergs pappa Ivar, då 23 år gammal.
– Alla var i en kniptång, först under sovjetisk ockupation, sen under tysk och kommande sovjetisk, förklarar Brunberg.
Efter flykten med båt över Finska viken landstiger pappan med sitt båtlag på Jussarö den 4 februari 1944.
Pro Artibus möjliggjorde
Jussarö och nästa anhalt på resan mot Sverige, Hangö, är just nu avstampet för Jon Brunberg i jakten på att spåra pappans och hela släktens historia i ett konstprojekt.
– Jag vill förstå hur det gick till. Att jag blivit arvtagare till den här berättelsen är en väldigt viktig del, säger Brunberg.
Att åka till platserna där pappan befann sig för 70 år sedan gör berättelsen verklig. Möjligheten att förverkliga det som ett konstprojekt som handlar om både familjens härkomst och Nordens historia grundar sig på Ekenässtiftelsen Pro Artibus Artist in Residence-program. Det är Brunberg en del av för tillfället.
– När jag fick nys om Pro Artibus och insåg att det låg så nära de här platserna lämnade jag genast in en ansökan.
På fredagen tog resan honom till Hangö och de byggnader där hans far troligtvis inkvarterades under tiden i staden. Med lokalhistorikern Tomy Karlsson som ledsagare fick hans fars resa mera liv.
Via Hangö
Efter pappans bortgång 2012 har intresset för att återvända till familjens berättelser ökat. Hela släkten flydde eller evakuerades från Estland, totalt sex syskon, deras barn och föräldrarna. Banden till Estland är därför mycket starka men även Finland har en viktig roll för dem och de några tusen andra estlandssvenskar som flydde via landet.
– Troligtvis ett hundratal av dem kom via Hangö, Russarö och Jussarö, såsom min far, säger Brunberg.
Under samma tid rörde sig dessutom ännu fler ingermanländare genom staden. De uppgick till drygt 60 000 stycken. Brunberg och Karlsson är överens om att deras historia korsades på flera sätt.
– Det är i princip samma historia, säger Brunberg.
Samma platser
Till skillnad från den organiserade evakueringen av ingermanländarna vet man inte mycket om estländarna som landsteg på udden. Mycket är spekulationer.
– Jag anar att estlandssvenskarna i alla fall inkvarterades i samma byggnader som ingermanländarna. Men de var knappast här många dagar, säger Karlsson.
Det innebär att de bland annat bodde på Folkets hus Talon, i dag rivet, och det gamla bönehuset, nuvarande Evangeliska Folkhögskolan, båda på Esplanaden. De platserna, liksom Jussarö, har Brunberg nu förevigat som material för sitt projekt.
Utöver det känner Karlsson till de båtar som estlandssvenskarna anlände med.
– En del av dem såldes faktiskt på auktion här i staden.
Andra skeppades över till Sverige. Till slut gavs de till Sovjetunionen som en gest då man inte tillmötesgick kravet om att överlämna estländarna som flytt.
Flykt i tystnad
För Brunberg fortsätter jakten på material. Karlsson tror att arkiven kan erbjuda något.
– De måste ha blivit förhörda då de kom hit. Då finns det dokument.
Det spända politiska läget kan ha inneburit att flykten genom Finland tystades ned men redan de tyska trupper som befann sig på transitolägret på Tulludden i Hangö kan knappast ha undgått den lilla men synliga strömmen estländare.
– De måste ha varit medvetna om att det pågick men det är svårt att tänka sig vilket kaos det var då 60 000 ingermanländare skeppades hit på drygt ett år, säger Karlsson.
– Endera såg de mellan fingrarna eller så handlar det om krigets dimma, inflikar Brunberg.
Produkt nästa år
Fram till den 8 juli befinner sig Brunberg i Västnyland för Pro Artibus men besöken lär bli fler. Nästa år hoppas han kunna skapa något av det han nu samlar ihop.
– Det är personligt samtidigt som det är en kollektiv berättelse. Det kräver många ställningstaganden.
Resultatet är än så länge öppet.
– Det kan bli ett videoverk eller till och med något litterärt. Dessutom kan det ge material för biprodukter.
Historien om pappans färd via Hangö kommer troligen även att finnas med i den bok med flyktberättelser som Svenska Odlingens Vänner ger ut i sommar (se VN 18.4).