Öl och vin i borgen
De arkeologiska fynden berättar ett och annat om vardagen och matkulturen på Raseborgs slott. Hur stod det till med drycken då – hur smakade ölet och varifrån kom vinet?
Det här kan komma som en överraskning: Sverige, och således även Finland, har haft en levande vinkultur så tidigt som på 1500–talet. Viner importerades från så avlägsna trakter som Spanien och Grekland. Det har med andra ord inte alltid handlat om folköl och koskenkorva här i vårt kalla norden.
– Det finns anteckningar från 1443 som berättar om hur Revals fogde lät skicka två rhenvin till Raseborg, berättar vinkännaren Georg Borgström.
Han får göra ett hopp i historien och kort förklara varför vårt lands långa vinkultur inte märks av i dag.
– Det är fantastiskt att vi hade en vinkultur redan 500 år sedan. Otroligt är också hur den försvann i och med förbudslagen. Det var då som råspriten tog över hos oss, förklarar Borgström.
Vinets väg till svenska riket
På Raseborg har vin alltså druckits så tidigt som på 1400–talet. Under borgens storhetstid, 1400–talets senare hälft, har också vinkulturen florerat, menar Borgström.
– Knut Knutsson Bonde, Sveriges kung i flera omgångar, var tidvis förvisad till Raseborg. Under dessa tider är det klart att vinet flödade friskt, säger han.
I och med Gustav Vasa och dennes söner blev europeiska viner allt vanligare i hela det svenska riket.
– Vinkulturen blev allmän på senmedeltiden. Vasa och hans söner var verkligt europaorienterade, alltså blev vinet en del av också det svenska livet på 1500–talet, säger Borgström.
Vinkännaren berättar att drycken importerades från ett antal europeiska länder, bland annat Tyskland, Spanien och Grekland. Vita viner var kanske vanligare, men också rödvin från bland annat La Rochelle området i Frankrike importerades till Sverige.
– Under Hansans dominans kom de flesta viner via hansastaden Reval. Tyska viner var populära fram till 1700–talet då franska viner tog över, säger Borgström.
Den skumma vardagsdrycken
Också ölet har haft sin givna plats i medeltidens Svearike. Ölkännaren André Brunnsberg från Sällskapet Ölarne rf berättar om den skummande dryckens historia i området.
– Ölet kokades vid bryggningen och var således renare och tryggare att dricka än vattnet. Överlag var alkoholhalten låg, men vid fester dracks det starkare öl, berättar Brunnsberg.
I det svenska riket fanns en uppsjö av olika öl.
– I skatteböcker från 1500–talet finns information om olika öl i Sveariket, jag antar att samma typer dracks i östra rikshalvan. Fogdeöl, spisöl, och folkölets föregångare svenneöl hörde till de vanligaste sorterna. Hade man pengar kunde man dricka herreöl, som var ett starkare öl med en alkoholhalt på ungefär 4,5 procent, säger Brunnsberg.
Han menar att smaken och stilen är svåra att beskriva, men vågar sig ändå på en gissning.
– Det måste ha varit frågan om ganska mörk ytjästöl med rökig smak. Den rökiga smaken berodde på metoden att koka upp öl i träkärl. Man kunde inte elda underifrån utan fick i stället fälla ner heta stenar i kärlet. Tillsammans med humle använde man också örtblandningar som pors och malört, säger Brunnsberg.
Han menar att ölkulturen har genomgått stora förändringar sedan medeltiden.
– Industriella revolutionen och det ljusa lagerölets framfart ändrade den globala ölscenen. Ingen ville dricka de gamla ölen, det tyska veteölet som i dag är populärt skulle ha dött ut om inte bryggeriet Schneider & Sohn hade fortsatt kämpa för ölstilen. I dag är det populärt med hembryggt, vilket delvis gör att bryggandet förs tillbaka hem från de stora industrierna. Samtidigt har också forskning i gamla ölstilar blivit populärt, något som vidare berikar vår ölkultur, säger Brunnsberg.