Över tvåtusen jobb färre då tretton företag lades ner
– Det är sorgligt, verkligen sorgligt, säger Leif Stenwall, och tänker då på de otaliga jobb som under en trettioårsperiod försvann då tretton företag i Ekenäs med omnejd gick i graven.
- Fiskars plastfabrik (1960-1984) – 200 personer.
- Vattenledningsaffär E. Sundström (1949-1985) - 40 personer.
- Rolf Lönnqvist Ab Oy (1975-1995) - 16 personer.
- Metra/Finska bult (1955-1988) - 180 personer.
- Skogby såg (1888-1987) – 150 personer.
- Rolinda (1973-1991, nytt bolag grundades 2006) – 70 personer.
- Raseborgs tegel (1943-1992) – 200 personer.
- Suomen Fix (1973-1993) – 230 personer.
- Kassler (1940-1999) – 90 personer.
- Lillja Pile/Finnpile (1970-2012) - 210 personer.
- Rohto/Leiras (1949-2009) – 130 personer.
- Ekenäs Tryckeri (1881-2011) – 130 personer.
- Koverhar (1961-2012) – 700 personer.
- Intersteel (1973-) - 200 personer.
- Sporrong (1973–) - 100 personer.
- Tammet (1946– ) - 250 personer. Källa: Leif Stenwall
De sexton företag i dåvarande Ekenäs, Tenala och Hangö som för trettio år sedan i samarbete förverkligare Hultmans källare - en lokal för representation och utbildning i Bryggerigården i Ekenäs – tillsammans gav jobb åt så många som 2 900 personer då omfattningen av deras verksamhet var som störst.
I dag existerar bara tre av dem: Intersteel, Sporrong och Tammet, som tillsammans har inemot 70 anställda i Ekenäs.
"Lika många till"
I många av de fastigheter där de övriga tretton företagen verkade har nya arbetsplatser uppstått och nya jobb kommit i stället för den som gått förlorade.
Hur många?
Det har inte varit helt lätt för Leif Stenwall att bringa klarhet i. Men någonting mellan 350 och 400 ska det handla om.
Så nettoförlusten då man ser till den helhet Leif Stenwall valt att avgränsa rör sig om 2 400 – 2 500 jobb
– Tar man sedan med arbetsplatser i Västnyland som Tele, Ekåsen, Lojo kalk, Åminnefors och Imatran Voima, blir det säkert lika många till, säger han.
Ingen happy end
Den sistnämnda biten faller i alla fall utanför ramen för den film - Företagen som försvann under 30 år 1984-2014 – som Ekenäs TV:s tittare i kväll får ta del av (och hade chansen att ta sig en förhandstitt på för en vecka sedan, som resultat av en smärre teknisk miss).
I filmen har Leif Stenwall tagit fasta uttryckligen på företagen som engagerade sig i källarprojektet i Bryggerigården. Med hjälp av dels eget material, dels filmmaterial producerat av Harry Holmström samt Ralf Flemmich, Bore Möller och Jan-Åke Ingmans JÅI-Video, har Stenwall dokumenterat ett betydande stycke västnyländsk företags- och industrihistoria.
Dessvärre tillhandahåller han ingen happy end.
Av Tammet återstår bara en bråkdel. Merparten av Sporrongs produktion är förlagd till Estland.
Och Intersteel, verkstads- och montageföretaget som Stenwall tillsammans med de två andra teknikerna Lennart Lönnqvist och Bo-Erik Bärlund grundade 1973, har i dag färre än tjugo anställda.
Semesterjobb
– Som mest var de över tvåhundra, säger Leif Stenwall, och berättar om tider då underhållsarbeten inom storindustrin höll företaget med jobb.
Inte minst i Sverige, där industrisemestrarna i juli betydde bråda tider för Intersteel, och man tog hjälp av svetsare och montörer under deras semestrar från sina ordinarie jobb i Åbo och Björneborg för att få personalekvationen att gå ihop.
– De tjänade bra i Sverige, ibland hade de familjen med sig och bodde i husvagn eller tält på en campingplats, säger han.
Uppköpta, nedlagda
Men det var andra tider. Sedan dess har stora förändringar skett inom den tillverkande industrin.
Många västnyländska företag har försvunnit.
Somliga har köpts upp för att läggas ner av större aktörer i jakt på större marknadsandelar.
– Kassler, Raseborgs tegel, Metra, Rohto och Skogby såg, säger Leif Stenwall som exempel.
Andra har dukat under för kostnadstrycket.
– Suomen Fix och Lillja Pile. Vi har ju ingen textilindustri kvar i Finland.
Bulk för länge
De tre som återstår av de ursprungligen sexton har heller inga sötebrödsdagar.
Sporrong kämpar med högt kostnadstryck och svag lönsamhet, konstaterar Leif Stenwall och noterar att de lönekostnader företaget får dras med i Finland fortsättningsvis är fyra-fem gånger så höga som lönekostnaderna i Estland.
Tammet gjorde, som han ser det, missgreppet att allt för länge fortsätta producera bulkvara i stället för att satsa på vidareförädling av produkten.
Och för företag som Intersteel förutspår han stora svårigheter – i och med den tunga i industrins, uppdragsgivarnas, tillbakagång i Västnyland och snart hela Finland.
Kunnande, inte volym
På Tammet och på Koverhars järn- och stålverk jobbade Leif Stenwall innan han blev företagare. Många av de andra sexton företagen kom han i kontakt med via underhållsarbeten, ytterligare kontaktytor gav hans mångåriga engagemang i Västra Nylands handelskammare.
Men det är förstås inte bara av sentimentala skäl han tycker det är sorgligt att det har gått som det har gått.
Med "skorstensindustrins" tillbakagång, har tillgången på jobb för okvalificerad arbetskraft minskat.
– Förr kunde man från gatan ta in en människa, som behärskade sin arbetsuppgift efter en vecka vid maskinen.
Inte minst då textilföretagen försvann, minskade utbudet av de jobb som i hög grad brukat utföras av kvinnor.
Och då etablerade, större företag med fast anställd personal ersätts av nya småföretag, ser Stenwall en risk för större osäkerhet - lika väl som mindre volym - i flödet av skattemedel.
Men någon renässans i regionen för den industri vars verksamhetsförutsättningar bygger på stora tillverkningsvolymer, tror han inte på.
Det är nog produktion i mindre skala baserad på specialkunnande som gäller, vid sidan av servicenäringar.