Våga ta tag i sorgen
Döden är en naturlig del av livet. Ändå sörjer vi när den kommer för nära. En bortgången vän, avlägsen släkting, livslång partner. Vi behöver sörja och lära oss fortsätta leva. Det vill Kristiina Hiltunen på Karis svenska församling och Pamela Kinnunen hjälpa oss med genom att ordna en sorgegrupp.
Rummet fylls med ljus. Stadiga träbord jämte mjuka stolar gör platsen välkomnande. Lugnet och människorna gör den trygg. Kristiina Hiltunen, diakon på Karis svenska församling, berättar att det är här på Diakonicentret som sorgegruppen kommer att mötas.
– I år kommer vi att träffas här i församlingshemmets nya del. Vi kommer att träffas om kvällarna på onsdagar i maj från och med den 7 maj, säger Hiltunen.
Med sig har diakon Hiltunen samarbetspartnern Pamela Kinnunen. Redan i fjol var Kinnunen med om att leda sorgegruppen tillsammans med Hiltunen. Under sitt liv har hon jobbat med sjuka och döende, sorg är inte något obekant för henne. Även i år valde hon att gå med i sorgegruppen för att kunna erbjuda hjälp där den behövs.
– Att bearbeta sorgen är otroligt viktigt, jag är tacksam över att få vara med, säger Kinnunen.
Som diakon har Hiltunen mött en hel del sorg i sitt arbete. Också i utbildningen har sorgebearbetning ingått. Sorgegrupperna började hon med efter att ha förlorat sin egen pappa för snart tio år sedan. I år är det nionde året som Hiltunen leder en sorgegrupp här i Västnyland.
Spelregler
"Till dig som mist en anhörig eller vän" står det på flyern som gör reklam för sorgegruppen. Gruppens ledare är måna om att påpeka att vem som helst är välkommen.
– Sörjer du en död vän eller anhörig är du varmt välkommen, oberoende vad du tror eller inte tror på, säger Kinnunen.
Här står människans sorg i fokus. Hiltunen berättar om de gällande reglerna för sorgegruppen.
– Vi har tystnadsplikt. Här får och skall man kunna diskutera och visa känslor. Vi ger också mycket utrymme åt diskussion och undviker att avbryta när någon talar. Man får också vara tyst i sorgegruppen om man har svårt att få ord ur sig, säger Hiltunen.
Döden är ingen lätt sak att diskutera. En del vill inte acceptera den, andra förtränger sorgen fullständigt. Man kan känna skam över sorgen, skam för att man borde gå vidare men inte orkar. Hiltunen och Kinnunen säger att många lyckas bearbeta sorgen privat, men att sorgegruppen finns till för dem som känner att de inte orkar.
– Vi vill erbjuda hjälp och en möjlighet för dem som känner att de vill dela med sig av sorgen och på så vis bearbeta den, förklarar Hiltunen.
Vikten av sorgearbete
Oberoende av hur man väljer att handskas med sin sorg är det viktigt att man gör det. Obearbetad sorg gör livet svårt och kan orsaka problem, menar Hiltunen.
– Det blir tungt om man bara bär på den inom sig. Obearbetad sorg kan blomma upp oväntat och vid fel tillfällen, säger diakonen.
Hiltunen och Kinnunen säger att det är deltagarna som för gruppen framåt.
– Våra frågor finns till för att hjälpa dem genom sorgeprocessen, säger Kinnunen.
Att än en gång uppleva sorgen, komma så nära döden, är en tung process. Den är desto viktigare för att sorgebearbetningen skall bära frukt.
– Vi diskuterar sorgen och går igenom processen ända fram och förbi dödsstunden. Det är en viktig process, säger Hiltunen.
Döden framställs inte som något omänskligt eller konstigt, tvärtom. Döden är naturlig och borde förstås som sådan. I döden och sorgen finns ingen skam.
– Vi vill normalisera det, döden hör livet till, säger Kinnunen.
Sorgens mönster
Hur sorgen skall besegras är ingen lätt fråga. Hiltunen och Kinnunen understryker vikten av att uppleva sorgen, att genomgå processen. Samtidigt handlar det kanske inte om att besegra sorgen, utan att lära sig hantera den.
– Vi vill först lära känna deltagarna och deras sorg. En tung sorg försvinner inte utan vidare. En tidigare deltagare beskrev det hela ganska träffande när hon sade att sorgen har bleknat, berättar Hiltunen.
Vems död man sörjer har ingen avgörande betydelse för själva bearbetningen av sorgen. Mönstret är nämligen liknande i de flesta fall av sorg, menar Hiltunen.
– Alla sorger följer ett liknande mönster. Det är chocken, frågorna, ilskan. Mönstret finns där och vi går igenom hela sorgprocessen med deltagarna. Deltagarna hjälper dessutom varandra genom att dela med sig av upplevelserna, säger diakonen.
Blicka framåt
De första träffarna går åt att lära känna varandra och varandras sorg. När sorgegruppen närmar sig sitt slut blir det viktigt att blicka framåt. Hur man går vidare i vardagen är det huvudsakliga temat för sorgegruppens sista möte.
– Det är viktigt att komma på vilka krafter som burit en framåt, vilka saker som gjort att man orkat leva vidare, säger Hiltunen.
Genom att ta fasta på det positiva kan man fortsätta framåt. Kanske har man blivit starkare. Kanske har sorgen bleknat.
– Man har ett liv som fortsätter även om det är ett annorlunda liv, tillägger Kinnunen.
Resultaten av sorgegrupperna har varit positiva även om deltagarna ibland varit få. Många har upplevt att träffarna hjälpt dem gå vidare i livet. Kinnunen och Hiltunen ser fram emot årets träffar.
– Trots en tung personlig sorg känner jag mig nu redo att ta del av andras sorger också, säger Hiltunen och får medhåll av Kinnunen.
Duon ser fram emot årets arbete.
– Det här är en viktig process för människan. I gruppen blandas gråt med skratt, båda viktiga delar av livet. Kanske de ligger ganska nära varandra, säger Hiltunen.
Kanske ligger de så nära varandra att gränsen är försvinnande liten, precis som mellan livet och döden.