"Utan Hallin lava hade vi aldrig träffats"
Det började med en dans. Det förvandlades till en livslång romans. I 60 år har danslaven Hallin lava i Bjärnå varit en plats där otaliga ensamma hjärtan hittat varandra.
För många är Hallin lava bara ett namn på en skylt som svischar förbi på vägen mot Salo. Men för Georg och Ea Andersson är platsen oändligt mycket mer.
Det var här deras fingrar första gången flätades samman en ljus sommarnatt 1956. Sex decennier senare kommer de fortfarande till Hallin lava nästan varje sommarlördag fastän de bor i Åbo. För att minnas. Och för att dansa.
– Gamla är vi, men fötterna orkar ännu vifta, säger Georg Andersson.
"Oj, vilken stilig man!"
Georg är en tystlåten man som på äkta purfinskt vis inte kommer med några översvallande kärleksyttringar. Ändå nästlar en värme in sig i rösten när han talar om sin Ea från Gråböle. Han berättar om hur han bjöd upp henne. Hur han bjöd upp henne igen. Hur de gick för att tala, hur han kände något som ingen danspartner tidigare hade fått honom att känna.
– Hon var på något vis behaglig, säger han och de enkla orden glöder av en kärlek lika självklar som luften han andas.
– Jag tänkte "oj, vilken stilig man", minns Ea.
– Nu är han så grå, men på den tiden var han allt annat.
Han var 25. Hon var ännu inte tjugo fyllda. Och Hallin lava var bara två år gammal.
I år firar den legendariska danslaven 60-årsjubileum.
Upp och ner
Den gula paviljongen invigdes 1954. Under årens lopp har den sett både bättre och sämre tider. Efter en gyllene start med dansanta besökare från hela regionen blev det motigare redan fem år senare, 1959, när danslaven i Kisakallio dök upp och lockade till sig publik.
Då köpte idrottsföreningen Perniön Sisu upp laven och de tillhörande byggnaderna. Danserna flyttades till söndagar och onsdagar för att inte krocka med Kisakallios evenemang. Schlagersångare som Matti och Teppo, Laila Kinnunen och Annikki Tähti klev upp på scenen och besökarna vallfärdade från Bjärnå, Tenala, Ekenäs, Karis.
Fågelproblem
– Till och med Lojoborna kommer hit, säger Martti Peijonen, ordförande för Perniön Sisu.
Han går över golvet som bär spår av otaliga klapprande fötter. Solljuset silar in genom fönstren och får dammpartiklarna att glittra som stjärnstoft. Ännu är innandömet inte redo för dansarna – bänkar ligger i vägen, och dessutom har byggnaden lockat ett gäng oinbjudna besökare. Med fjädrar.
– Vi har ett litet fågelproblem, säger Peijonen och tillägger med låg röst:
– Vi har skit överallt.
Men ingen fara, här ska ordnas ett talko den 3 maj. Då sätts laven i ordning inför jubileumssommarens späckade program.
– Alla är välkomna med. Du behöver inte ens ta med verktyg själv, säger Paul Holm.
Han är "lavaisäntä" och ansvarar för danslavens skick. Men trots att laven hyrs ut till privata fester och har tusentals besökare varje sommar – vissa i barnvagnar, vissa i rollatorer, de flesta i åldrarna däremellan – har den inte råkat ut för skadegörelse.
– Nej, nej, bättre folk hittar du inte. Vi har aldrig haft polis hit heller. Är det något, fixar vi det på egen hand. De har ändå så fullt upp under veckosluten, säger Holm.
Tenalapojkarna förlorade flaskan
Alkohol är bannlyst på dansgolvet. Det serveras endast i det ingärdade restaurangområdet.
– Förr kom Tenalapojkarna med koskenkorva som de gömde under en rishög. Sedan kom Bjärnåpojkarna och hittade flaskorna, som de tömde. Det är alldeles sant, säger Peijonen och skrattar.
Holm visar runt i paviljongen, som är en så kallad mutterlave. Från en plansch blickar schlagersångaren Eino Gröns intensiva, blågrå ögon. En stammis i Hallin lava.
– Han hade kört förbi och fått syn på den, så han ringde oss och frågade vad det är för en plats och om han fick uppträda. Nu har han sjungit här fyra fem gånger, Holm.
Pussas i skogen
Nedanför Hallin lava breder Bjärnååkrarnas böljande landskap ut sig. En traktor puttrar sakta fram. Det är vindstilla, och knäpptyst. Lugnet före schalgerstormen.
På andra sidan Salovägen ligger ett kalhygge som tidigare var en mörk skog.
Brukade folk fara dit för att pussas mellan danserna?
– Johoo, säger Peijonen glatt.
Om Georg och Ea gick dit för att mysa vet bara de. Men en sak är säker, både för dem och många andra par har funnit varandra i den lilla mutterlaven vid Västnylands rågräns.
– Vi skulle aldrig ha träffats utan Hallin lava, slår Georg fast.
– Georg var visserligen från Bjärnå, men han hade redan flyttat till Åbo. Vi skulle knappast ha mött varandra, instämmer Ea.
Nästa år har de diamantbröllop. Det måste givetvis firas med en dans på laven där allting började.