Igor söker kontakt med ortsborna
Degerbyborna själva känner inte till sitt Igormuseum. Det vill byarådet ändra på genom en interaktiv byaportal.
– Vi vill nå ut till ortsborna med vår historia och aktivera dem i vår verksamhet. Byborna besöker inte museet så mycket som vi skulle önska, säger Sonja Bäckman, som leder projektet Interaktiva Degerby.
Målet är att i början av maj öppna en ny, interaktiv byaportal som samlar information om området, företag och föreningar.
– Dessutom ska besökarna kunna skicka in berättelser och bilder till museet, och kommentera det som publiceras.
Främst gäller intresset bilder och föremål med anknytning till Porkalaparentesen, som ju är temat för museet Degerby Igor.
– Det kommer in nya berättelser hela tiden. Genom byaportalen kan vi nå ut med dem och få veta sådant som vi inte själva vet. För det finns många människor där ute som vet en massa men som vi inte får tag på.
Rysk officer tog kontakt
Berättelser av folk som berörts av Porkalaparentesen utgör stommen för museet Degerby Igor också denna sommar. Ett tema för de förnyade delarna av utställningen är det ryska livet i Porkala.
– Det är vårt svar på den respons vi fått av besökare. Ryska besökare vill veta hur det var att leva i Porkala under parentesen. Vi får många frågor om vilka ryska hus på området som finns kvar, säger Lena Selén.
Alltså koncentrerar sig de nya delarna på hus som byggts under parentestiden och ännu finns kvar. Några av dem finns i Strand i Degerby och finns på fotografier tagna av Romuald Lipovsky som tjänstgjorde där under parentestiden. I museet finns hans bilder sida vid sida med nya bilder på husen, tagna av Lyudvig Pyulze. Han har jobbat för ett elbolag och bytte ut elmätare i Degerbyområdet, samtidigt som han fotograferade miljön.
– Romuald Lipovsky hittade mina bilder på min webbsida och kontaktade mig. Han undrade om jag kunde ta reda på om husen finns kvar. Här är resultatet, säger Pyulze.
Efter förrättat värv skickade Romuald Lipovsky in bilder och förklaringar till Igormuseet, som fick ta översättningsverktyg till hjälp för att tyda ryskan.
– Det är en helt unik historia, säger museiansvariga Lena Selén.
Tvååring utan grav
En annan fascinerande historia står Anne Louko för. Hennes familj evakuerades från Karelen och efter en tid kom hennes föräldrar till Kantvik för att jobba på sockerfabriken.
– Där gick vi mycket i skogen och plockade svamp och bär. På en sådan vandring hittade pappa en liten platta som vi inte såg vad det stod på. Den blev och stå hemma hos oss och vi glömde bort den, säger hon.
Hennes föräldrar dog 2005 och 2006 och i fjol hittade hon plattan på nytt.
– Jag förde den till en Karelargrupp och frågade om någon kan ryska. Då fick jag vet att där står namnet på en liten flicka som dött då hon var två år och två dagar gammal.
Flickan hette Ludmila Tihonova Volkova, och hon är inte begravd på det ryska begravningsområdet i Kolsarby. Ingen vet var hennes grav finns men Lena Selén hoppas att framtida grupper ska komma med svar.
– För det är så det går. Vi frågar och får svar – men det tar tid.
Ryska hus plockas fram
Anne Louko bestämde sig för att ge plattan till Igormuseet, som hon kände till genom ett besök som hennes arbetsgivare försvarsmakten ordnade.
– Jag lyssnade på när Lena berättade när jag plötsligt insåg att jag satt under ett fotografi av min mormors kusin, som hade gift sig med en man härifrån.
Och kopplingarna mellan Louko och Igor tar inte slut här. Louko jobbade för försvarsmakten på garnisonsområdet i Obbnäs. Där finns det flera byggnader som härstammar från den ryska tiden och som presenteras på Igormuseet i sommar. Louko har fotograferat byggnaderna och kan också berätta mer om dem.
– Jag bodde ett tag i ett av de här husen, säger hon och pekar på ett av de bostadshus som tidigare var ryska kaserner.
– Rummen är tre meter höga, väggarna var en meter tjocka och i fönstersmygen rymdes en människa att stå. Visst var rummen kala och hårda men det gick bra att inreda dem gemytligt.
Kvinnoenergi
Inom ramarna för projektet Interaktiva Degerby ordnar byarådet också utflykter, kurser och ett seminarium.
– Det ordnas på Degerbydagen den 2 augusti. Då är temat att det har gått sjuttio år sedan området evakuerades och vi fokuserar speciellt på kvinnornas roll vid evakueringen, säger Selén.
Och på tal om kvinnoinsats: i år kan Igormuseet svara på frågan hur de sista invånarna i den gamla kommungården Rosenberg såg ut.
– Vi har vetat att de hette Edit och Alice men jag har alltid undrat hur de såg ut. Så var det en besökare som meddelade att hon hade bilder på dem, och här har vi dem, säger hon och pekar på ett fotografi.
Alice Wikström fungerade som gårdskarl i kommungården och fick hjälp av Edit Malmberg, som skötte biblioteket i gården. Efter evakueringen jobbade Wikström tills hon var 87 år gammal med ett fysiskt tungt arbete i Svartå.
– Det var Finland på 1940- och 1950-talen. Annat är det nu när vi klagar att vi måste spara.