"Jag dör. Seriöst, jag dör!”
De som vinterbadar pratar med närmast religiös fanatism om hur fantastiskt det är. Varför? Med den frågan på läpparna dök Benjamin Knopman ner i Ingås iskalla vatten.
En kall vind får mitt hår att fladdra då jag kliver ut på parkeringsplatsen i ändan av jordpiren bakom biblioteket i Ingå. Havet är grått, så oerhört grått. Jag spanar efter några modiga vinterbadare, men ser ingen. Bara en ensam bil. Jag knackar på rutan.
I bilen sitter en man som presenterar sig som Knut Olle Holmström, 89 år. Han blickar ut över de ogästvänliga bränningarna som dundrar in mot bryggorna, och berättar att han själv var en aktiv vinterbadare i Mariehamn åren 1946-1947. Nu har han slutat eftersom hans knä har granatskärvor i sig och det gör för ont.
Jag frågar honom om hur det känns att doppa sig i det nästan nollgradiga vattnet.
Han är tyst en stund. Sedan svarar han.
– Kallt.
En märklig, geléaktig känsla börjar sprida sig i kroppen. Det självförtroende jag tidigare hade vacklar till likt en döende låga.
Vad har jag riktigt gett mig in på?
Avskräckande
Vinterbad är en populär sysselsättning i Ingå. Enligt fritidsledare Tjali Heinänen, som jag ringde före mitt självmordsuppdrag, har kommunen låtit gräva vinterbadplatsen djupare i år.
– Vi har ett stadigt gäng, cirka trettio personer, som har kvitterat ut nycklar från kommungårdens växel. Det skulle säkert vara dubbelt så många om vattnet i Kyrkfjärden var kristallklart, men när det regnar rinner en massa lervatten ut från ån och det avskräcker många.
Många, men inte den modige reportern i omklädningsrummet på bryggan. Kläderna åker av. Skjortan. Kalsongerna. Jag kränger på mina blommiga simshorts, som är lite tajtare i midjan efter all julchoklad, och sedan går jag ut i kylan.
En stund står jag bara där och låter januarivinden smeka mig som en sadistisk älskare. Jag ser pumpen som bubblar i vattnet, jag tänker på alla människoliv havet har slukat under århundradenas lopp, och så börjar jag klättra ned för stegen.
”Jag kan göra det”
Det känns som om tusen nålar sticker mig när vattnet slickar fotknölarna. Jag försöker påminna mig om att chefredaktör Tommy Westerlund gör det här varannan dag, att han såg rätt levande ut när jag såg honom senast.
”Jag kan göra det”, tänker jag och blundar.
En våg rullar in över vaden och ett ljudlöst, panikslaget skri tränger över mina läppar. Och jag rusar, med svansen mellan benen, tillbaka in i värmen.
Jag dör, väser jag till min golden retriever Leo som är med som mentalt stöd.
”Seriöst, jag dör.”
Som att bli slagen på käften
Men jag dör inte. En stund senare är jag där igen, fast besluten att bevisa att jag förtjänar de svarta hårstråna på mitt bröst. Jag tar ett djupt andetag, sänder en tanke till min ömma moder.
Och hoppar i.
Det känns som att bli slagen på käften – över hela kroppen.
Ändå stannar jag kvar. Plaskar lätt med händerna, som en tafatt saimenvikare, och doppar huvudet under ytan. Efter ungefär tio sekunder av isande skärseld bestämmer jag mig för att det räknas som ett bad och kravlar upp.
Nyckeln till omklädningsrummet krånglar lite i låset, och i några fruktansvärda sekunder tror jag att jag ska frysa ihjäl, bli en isstaty, ett monument över god journalistik. Sedan går dörren upp och jag faller in i värmen.
En ny Benjamin
Medan jag torkar mig med handduken och Leo hjälper till att putsa en iskall tå börjar en behaglig, stickande känsla sprida sig i kroppen. Huvudet känns med ens lika klart som om jag hade svept en termos kaffe. Jag känner mig renare, piggare. På vägen tillbaka är det en ny Benjamin som knackar på Knut Olles bilfönster för att diskutera vinterbad. En Benjamin som inte längre är en klumpig landkrabba som börjar frysa när han ser på Titanic, utan en jämnbördig. En man.
Nu, tre timmar senare när jag sitter i värmen på redaktionen och precis har skrivit klart den här texten, finns bara minnet av kylan kvar. Post-nyårströttheten har börjat återvända, och jag kommer på mig själv med att känna en motvillig lockelse tillbaka till havet.
Jag förstår att folk blir beroende av det här.