"Ett hälsovårdsområde ger också periferin resurser"
– Att ha ett enda social- och hälsovårdsområde för hela Nyland är det enda sättet att rädda periferin, säger grundtrygghetsnämndens ordförande Karl von Smitten i Raseborg.
- Helsingin Sanomat var först ute med nyheten om förslaget att hänföra hela Nyland, 26 kommuner eller de nuvarande HNS-kommunerna plus Mörskom och Pukkila till ett enda social- och hälsovårdsområde.
- Det skulle innebära att en och samma organisation skulle ha hand om sjukhusen, hälsovårdscentralerna, åldringsvården och socialvården i Nyland med dess ca 1,5 miljoner invånare.
- Enligt HS är regeringen inte beredd att i Nyland låta småkommuner gå samman och områdesvis i samarbete arrangera vården på basnivå.
- Inom en vecka bör helhetsbilden av reformen klarna, då ett utkast till ny lag ges offentlighet.
Grundtrygghetdsdirektör Elisabeth Kajander i Hangö uttrycker sig inte så. Men hon resonerar i samma banor som von Smitten då det gäller bland andra västnylänningarnas möjligheter att vid behov kunna få god, långt specialiserad och krävande vård.
En stor organisation kan ge dem som är med i den tillgång till stora samlade resurser, konstaterar Kajander.
Kunnande, experter, forskning, utveckling, åskådliggör von Smitten, och tar till ett handfast exempel för att visa hur han menar:
Det är bäst att krävande bukspottskörtel- eller magcanceroperationer koncentreras till några få erfarna kirurgers händer.
Hellre än kapprustning
Karl von Smitten minns tiden innan sjukvårdsdistrikten, också av den anledningen välkomnar han tanken på ett enda nyländskt social- och hälsovårdsområde.
– Det är nästan det enda sättet att rädda HNS.
– Splittrar man HNS går man tillbaka till stenåldern. Troligen skulle det leda till att alla de här sjukhusen på var sitt håll pynjar på, påhejade av lokala politiker.
Då – med "en äregirig överläkare som stöds av en äregirig politiker" – blir det fråga om "kapprustning" och intern tävlan "utan en tanke på patientens bästa", hänvisar han till erfarenheter från tiden före HNS.
Inte jämnstora
Vare sig Karl von Smitten eller Elisabeth Kajander säger reservationslöst ja tack till förslaget, som tjänstemän vid social- och hälsovårdsministeriet enligt tidningen Helsingin Sanomat har arbetat fram.
Farhågorna gäller närmast organisationsform, styrning och medbestämmandemöjligheter.
– Styrningen blir problemet, säger von Smitten, som föredrar en samkommun framom en modell där en ansvarskommun producerar servicen.
I samkommunen har medlemmarna större möjligheter att påverka, resonerar han.
Bäst fungerar den ändå om medlemskommunerna är ungefär lika stora, tillägger Kajander.
Så förhåller det sig inte i Nyland.
– Vad skulle lilla Hangö ha att säga till om?
Hopp om närservice
Både von Smitten och Kajander ser i alla fall klara fördelar.
Då primärvården och den specialiserade sjukvården sammanförs, slipper man två parallella organisationer och gränsen mellan dem. Fördelarna med att hänföra också socialvården dit, har kommit till synes i de kommuner där man slagit ihop social- och hälsovården, konstaterar Elisabeth Kajander.
Hon är dessutom optimistisk nog att – liksom Karl von Smitten – räkna med att närservicen eller med andra ord de vårdtjänster man oftast behöver kommer att finnas kvar och fungera ungefär som i dag också då den mest krävande vården centraliseras.
– Så har ju sote-diskussionerna gått, nog tror jag man nu tänker så också på ministeriet, säger hon.
Sannolik kompromiss
– Jag misstänker att politikerna tar en kompromiss, som innebär att delar av socialvården och hälsovården blir kvar i kommunerna, spinner von Smitten vidare på tråden.
I slutänden handlar det om pengar. Men pengar kan allokeras till det som han, i brist på andra termer, kallar underområden.
Så exempelvis frågan om huruvida Raseborg skall ha kvar ett åldringshem i Bromarv eller centralisera det slaget av vård till Ekenäs, räknar han med att också i fortsättningen ör en fråga som skulle landa på lokala beslutsfattares bord.