Tufft att hänga med i arbetslivet
Centralhandelskammaren slår ett slag för långa arbetskarriärer. Många år i samma företag är emellertid ingen självklarhet. Det vet vd Gretel Ramsay, som jobbat 34 år på Tammet.
– Det är tufft att hänga med i arbetslivet. Färre människor ska göra mera. Dessutom måste man förnya sig själv och sköta sin hälsa, säger Gretel Ramsay.
Hon tar emot i sitt arbetsrum på metallföretaget Tammet i Ekenäs. På paradplats hänger farfar Georg Sommars porträtt. Kavajuppslaget pryds av handelskammarens förtjänsttecken för 30 års tjänst. Gretel Ramsay har ett likadant.
Glad och stolt
– Man får vara glad och stolt över att jag klarat mig, och att firman klarat sig. Det är inte självklart. Vi har haft två hemska lågkonjunkturer, en på 1990-talet och en annan 2008–2009. Värst är att det inte syns någon ljusning. Att man överlevt det är något att vara tacksam över, säger hon apropå utmärkelsen.
Ramsay tycker att diskussionen om långa arbetskarriärer handlat för mycket om individen. Att tjäna samma arbetsgivare i 30–40 år beror också på yttre omständigheter.
– Företag lägger ner verksamhet, säljs eller flyttar utomlands. Möjligheterna för arbetstagare att stanna länge på samma jobb hänger inte bara på dem själva.
Ramsay berättar att Handelskammaren lade till ett nytt förtjänsttecken, tecknet för livsgärning, när det började finnas allt flera som varit länge i arbetslivet men haft olika arbetsgivare under åren.
Kunna mera, sköta mera
Själv var hon 24 år när hon började på familjens företag, Tammet. Då var fadern Pehr Sommar en bit över 60 och ville gå i pension.
Under åren har kraven på de anställda ökat. Datorer kom in i arbetet på 1990-talet, både på kontor och på fabriksgolvet.
– Många orkade eller ville inte hänga med. I dag sköter till exempel en försäljare mycket av sitt jobb på sin bärbara dator. Förr kunde han ringa kunden, föra en lapp till sekreteraren och be att få en offert skriven. Nu har han ingen sekreterare.
Trots alla förändringar är Ramsay, 58, kvar på banan.
– När jag ska pensionera mig? Det beror på. Jag gör det sannolikt i två etapper. Jag kan ta in en utomstående vd och fortsätta som styrelseordförande.
Hon tror inte att hon går i sin fars fotspår och är aktiv i företaget till 85. Men till 70 kan hon jobba.
– Kanske mina barn tycker jag är senil då. Jag borde väl ha en lapp i skrivbordlådan där det står: "Tack, det här var mycket intressant. Nu ger jag över till någon annan."
Nya chefer men samma jobb
Från metallindustrin i Ekenäs till kalkgruvan i Lojo är det en bit. Där Gretel Ramsays jobb hela tiden varit på Tammet har Göran Sundbäcks arbetsgivare bytt flera gånger. Jobbat i gruva har han i alla fall gjort i 43 år, medan Lojo kalkverk först blev Lohja Ab, sedan Partek och nu Nordkalk.
På väg till honom hugger klaustrofobin tag i kroppen. Att köra ner i Tytyri gruva är att säga farväl till dagsljuset och hej till 50 kilometer mörka, knaggliga tunnlar i bergets djup. Titt och tätt förgrenar vägen sig och chauffören, Sami Heikkinen, gasar oförskräckt in i gapande, svarta öppningar.
– Vi har inte haft någon olycka på över 600 dagar, tröstar han.
Efter dryga två kilometers skumpande i mörker når vi målet. "Taso 350" visar en skylt. Vi är alltså 350 meter under markytan. Här badar stenväggarna i ljus från starka lampor och ett dovt muller malar i bakgrunden.
I en liten hytt sitter företagets segaste arbetare, Karisbon Göran Sundbäck. På väggen flimrar tre tv-skärmar med bilder av stenkross på löpande band.
Började på bygge
Han var bara en pojkspoling när han fick sitt första jobb. Företaget Teräsbetoni skulle bygga en silo i Svartå och 14-åriga Göran anställdes som hantlangare.
Sådant går inte för sig i dag, men i början av 1960-talet var det möjligt.
Gruvarbetare blev han i februari 1970.
– En kompis från Svartå frågade om jag var intresserad av att borra.
Det var Sundbäck och hammaren byttes ut mot borr. Han jobbade i dagbrottet i Svartå, borrade så kalkdammet yrde, lärde sig spränga och gjorde under några år provborrningar runtom i Finland och Estland.
Lungorna har klarat sig trots allt damm, men år 2000 fick Göran Sundbäck en lindrig hjärtinfarkt.
Läkarna tyckte att han skulle sluta borra, det frestade på hjärtat. I stället fick han arbete vid krossmaskinen, 350 meter under markytan.
– Det var en stor förändring. Jag var van vid utejobb.
Att sitta ensam i hytten och se på monitorer kan bli lite långrandig. Men han ska också hålla ordning vid krossen.
– Jag kör en liten skoplastare och så finns det lite spadjobb.
Han har hängt med i arbetslivet så länge tack vare en god hälsa. En orsak är också att han blev änkling 2003. Jobbet har gett den dagsrutin han behöver.
Arbetsgivaren kan han inte heller klaga på. Att sista dagen på jobbet blir den 30.4.2014 beror på Nordkalks sparåtgärder. Det passar honom egentligen bra.
– Jag har skjutit fram pensioneringen. Det är lite svårt för mig att sluta. Flera har sagt: "Du är tokoger som inte går i pension". Jag brukar svara att jag måste få vara lite tokig.
- Centralhandels-kammaren startade i oktober en kampanj, Pitkätyöläinen (ung. ihärdig arbetare).
- Man vill slå ett slag för folk som jobbat länge och kopplar det till sina olika förtjänsttecken.
- På webbsidan pitkatyolainen.fi kan man anonymt anmäla någon som jobbat länge, sedan uppmanar Centralhandels-kammaren arbetsgivaren att uppmärksamma sin trotjänare med ett förtjänsttecken.
- Hittills har 300 personer anmälts via webbsidan, varav tre är från Västnyland.
- De är Gretel Ramsay (Tammet, 34 år), Göran Sundbäck (Nordkalk, 43 år) och Lojobon Pentti Pietilä (Nordkalk, 40 år).