Camparna som trotsar höstrusket
Vintern är i antågande, och Ormnäs camping ligger öde. Nästan öde.
Ett solkigt parasoll fladdrar trött i vinden som rusar in från det ogästvänliga, grå havet. Himlen sörjer sommaren med ett duggregn så lätt att det knappt syns, utan bara går att urskilja som ett stilla smatter mot lapptäcket av flammande höstlöv. Ormnäs camping är ett blekt minne av sommarens lata sandstrandsdagar och ljumma, stjärnklara nätter. Här är tyst, så tyst.
Och ändå inte.
”Inte är här kallt”
Vid en husbil står en man och en kvinna klädda i varsin rejäl jacka och snörar på promenadkängorna. De är Keijo och Pirjo Rönkkö från Kangasala, en liten ort femton kilometer utanför Tammerfors.
Förra hösten semestrade de sex veckor på franska Rivieran. Den här gången är det Finlands ruggiga kyla som gäller.
– Nej, inte är här kallt. Det hänger på kläderna, säger Keijo hurtigt.
På en vägg inne i deras husvagn hänger hundratals tygmärken från platser de besökt. De äkta makarna träffades för ett halvsekel sedan och resandet är deras gemensamma passion. Till en början färdades de ensamma, sedan tillsammans med barnen, sedan med blandrashunden Ruffe, och nu är de ensamma igen.
– Vi är pensionärer, så vi kan åka i väg när vi vill, säger Pirjo Rönkkö.
Hon berättar att de är på väg mot Lojo, men valde att ta en två dagars sejour i Ekenäs. Här har de vandrat i Gamla stan och beskådat hur Ramsholmen klär av sig lövverket och gör sig redo för vintersömnen.
Ekenäs vs Rivieran
Enligt paret Rönkkö är det omöjligt att säga vilken plats som är bättre att semestra på – ett höstgult Ekenäs eller franska Rivieran, med dess sandstränder och behagligt tempererade klimat.
– Bägge har sina goda sidor, konstaterar Pirjo.
Paret är så gott som ensamma på campingplatsen, bortsett från en grupp ester som håller till i stugorna på området. Enligt Keijo åker esterna ut till sjöss tidigt på morgonen och kommer hem i skymningen med sina silverglänsande byten.
– De får enorma fiskar. Jag har försökt berömma deras fångst, men de förstod inte vad jag sade, säger Keijo.
Esterna syns som svarta prickar ute på fjärden, där de kastar svirvel från sina motorbåtar. På storfiskarnas altan ligger ett fruset paket grillbiff på upptining, utifall att fiskelyckan sviker. Några tomma ölburkar ligger utanför huset.
En estnisk fiskare
En bit ifrån, vid en brygga i närheten av restaurangen Bossanovas mörka fönster, puttrar en av de baltiska storfiskarna fram längs vassen i en liten motorbåt utrustad med utombordare. Han presenterar sig som Vitali från Tallinn, och visar stolt upp sin fångst.
– Hauki, konstaterar han korthugget.
Vitali ska tillreda fisken i kväll. Han berättar att han till vardags jobbar inom metallbranschen. Ekenäs besökte han första gången för fem år sedan.
– Jag gillar Ekenäs. Det är en bra plats. På sommaren är här solsken, man kan simma. Det ligger nära Helsingfors.
Gäddan nappar
Numera kommer Vitali till Ekenäs flera gånger om året för att fiska, eftersom speciellt gäddorna är på hugget i vassruggarna kring campingstranden. Vitali slår två flugor i en smäll – han får mat på bordet och badstrandens besökare behöver inte vara rädda att gammelgäddan nafsar dem i tårna.
Vitalis största fångst i Ekenäsvattnen är en gädda.
– Tio kilo, säger Vitali som inte verkar vara den typen av storfiskare som låter munlädret fladdra i onödan.
Han svingar i väg draget några gånger. Vevar in det. Tystnad. Språkbarriären gör stämningen ansträngd, så efter några minuter höjer Vitali handen till en hälsning och gasar i väg till sina landsmän. Snart är även han en anonym liten prick ute till havs.
En grymtande hund
Duggregnet tilltar, och marken blir våt och mörk. Skymningen skänker sig över campingplatsen, men i ett av de stumma husvagnsfönstren fladdrar ett ljussken. Jag knackar på det. Gardinen glider åt sidan, och en man sticker fram huvudet. Han presenterar sig som Greger Henriksson, Hangöbo, och bjuder in mig i husvagnen. Vid ett bord sitter hustrun Heidi och sonen Alex och på golvet knatar den franska bulldoggen Lola runt och grymtar uppspelt.
– Lola är alltid med. Hon blir alldeles till sig när hon märker att vi packar bilen för att åka och campa, säger Heidi Henriksson.
Familjen firar höstlov i Ormnäs. Tidigare stod husvagnen parkerad på Haikari i Lojo, men eftersom campingplatsen vid åsen inom kort kommer att stänga valde de att styra motorhuven mot Ekenäs.
– De flesta av Haikaris gäster flyttade till Salo, men vi ville komma hit, säger Henriksson och krafsar en belåten Lola bakom örat.
– Här finns fina möjligheter till friluftsliv. Vi går mycket, vi cyklar, vi tittar på båtarna som lägger till och passerar. Dessutom finns det en simhall här, precis som i Lojo, säger Heidi.
Slipper frysa
Familjen besökte nyligen Österbotten med sin husbil. De föredrar att resa på hösten, när sommarsorlet har tystnat. Det spelar ingen roll om vargavintern ylar utanför husvagnen – på insidan har de varmt och skönt.
– Det märks inte fastän det är minus tjugo ute, säger Greger.
Inte heller Keijo och Pirjo Rönkkö fryser i sin husbil. De har täckt vindrutan med aluminiumfärgat isoleringsmaterial. Ingen kyla tillåts trotsa deras kärlek till Finlands vägar, som för dem är så mycket mer än repetitiva asfaltsträckor strösslade med en ABC var trettionde kilometer.
Efter ett kringflackande liv har de kommit fram till samma tanke som otaliga innan dem:
– Borta bra, men hemma bäst. Andra länder är trevliga att semestra i, men inte vill man bo där. Nog är Finland alltid Finland, säger Keijo medan regnet smattrar mot skärmen på hans keps.