Kolumn: dags att rubba cirklarna
Det är dags att överge den traditionella synen på träning.
Den som tränar bäst vinner. Inte den som tränar mest.
En enkel sanning som verkar vara otroligt svår att driva igenom i de konservativa skidkretsarna i Finland. Längdåkning har utvecklats drastiskt sedan Juha Mietos tid och Finland har inte riktigt hängt med i svängarna.
Enligt den etablerade träningsläran ska sommarträningen bestå enbart av långsam träning. Sedan blir det lite mindre långsam träning. Sedan ännu lite mindre långsam. Toppformen ska sedan infinna sig någon gång lämpligt till VM. Eller till OS om fyra år.
Det fungerade när Marja-Liisa Kirvesniemi var på toppen. Men kravnivån är betydligt högre i dag. Farten räcker bara inte till på den allra högsta nivån och kroppen hinner inte ställa om sig mitt under tävlingssäsongen ifall hela grundträningssäsongen bestått av långsam träning.
– Vi måste komma bort från det traditionella tankesättet med en grundträningsperiod 1, en grundträningsperiod 2, en grundträningsperiod 3, en fartuthållighetsperiod och en förberedande period, säger skidtränaren Toni Roponen.
– Prestationsnivån avgör vem som vinner, inte vem som tränat mest.
Det gäller att steg för steg förbättra den maximala kapaciteten redan under sommaren. Varje hård träning borde föra formen framåt ett steg – det är ingen vits att träna bara för träningens skull. Som Roponen uttrycker det: hellre två tre lyckade intervallträningar inom tio dagar än fyra mediokra intervallträningar inom tio dagar.
Men det förutsätter förstås att idrottaren återhämtar sig tillräckligt. Därför är det helt ute att låsa sig vid fina träningsscheman, femårsplaner och stapeldiagram. Det är inne att analysera träningen, följa upp återhämtningen, reagera och anpassa schemat vid behov.
– Jag brukar inte ha så noggrann koll på antalet timmar. Vi planerar Matti Heikkinens träning tre fyra dagar åt gången. Vi tränar så hårt och så ofta som han klarar av, säger Roponen som skulle ha varit ett självklart val som ny förbundskapten efter Magnar Dalen ifall han velat ta emot uppgiften.
Men du hör fortfarande idrottare och tränare tala om antal timmar per år och procentuell andel intervallträning som om arbetets mängd är saliggörande. Precis som hinderlöparen Jukka Keskisalo sade till mig nyligen:
– På startstrecket är det ingen som frågar hur många kilometer du loggat i träningsdagboken.
De här teserna gäller inte bara i längdåkning, utan likafullt i simning, distanslöpning och cykling. Som en del läsare känner till har jag tävlat på anspråkslös nivå i triathlon i sisådär femton år. Ibland har utvecklingen stagnerat, ibland har jag lyckats ta stora kliv framåt.
För ett drygt år sedan började jag samarbeta med en ny tränare, Yan Busset, som studerat träningslära vid universitetet i Bordeaux och fått lite annorlunda influenser. Jag var chockerad när vi körde löjligt små träningsvolymer och stenhårda intervaller i december, mitt under "grundträningsperiod 1" för en sommargren. Och vilodagar stup i kvarten. Förbryllande.
Det fungerade vansinnigt bra. Jag tog ett sjumilakliv framåt och var fräschare än någonsin på sommaren.
Jag har vänner som slaviskt antecknar i träningsdagboken om de cyklat 1 timme 58 minuter eller 2 timmar. I slutet av året presenterar de stolta på Facebook att de exempelvis tränat 512 timmar, 17 minuter och 23 sekunder.
Själv har jag inte den blekaste aning om hur många timmar jag tränade sammanlagt förra säsongen. Noterar förstås resultat i testlopp och tävlingar, men det räcker. Det har helt enkelt ingen relevans för den stora helheten om du cyklar en gång till runt kvarteret för att få ihop jämnt 3 timmar (senast jag gjorde det kolliderade jag med en bil och miste mina framtänder).
Lyckade, hårda träningar förbättrar prestationsnivån. Och det är det som avgör. Inte antalet timmar.