"Barnets rätt väger lätt i vågskålen"
År 2013 fick ett enda flyktingbarn sin förälder till Finland genom familjeåterförening. 156 föräldrar fick avslag. I fjol rasade antalet nya ansökningar.– I praktiken har man gjort familjeåterföreningar så gott som omöjliga för ensamma minderåriga asylsökande, säger Marjaana Laine på Flyktingrådgivningen.
Åren 2012 till 2014 fattade Migrationsverket 12 positiva beslut om familjeåterförening i fall då ett flyktingbarn kommit ensamt till Finland. Under samma tid avslogs 252 ansökningar. I fjol rasade antalet ansökningar till en bråkdel.
– Barnets bästa beaktas inte tillräckligt då man fattar besluten. Det gäller såväl Migrationsverket som domstolarna. Att antalet ansökningar rasat är en följd av lagändringar som gjort det mycket svårt att ens lämna in en ansökan, säger Marjaana Laine, jurist och verksamhetsledare på Flyktingrådgivningen.
Barnets bästa ska alltid sättas i främsta rummet i alla beslut som rör barn. Det stipulerar bland annat FN:s barnkonvention och Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Och i Finlands utlänningslag fastslås att "I beslutsfattande som sker med stöd av denna lag och som gäller ett barn som är yngre än 18 år skall särskild uppmärksamhet fästas vid barnets bästa samt vid omständigheter som hänför sig till barnets utveckling och hälsa."
Men det gör man inte då det gäller barn i asyl- eller familjeåterföreningsprocesser, visar en genomgång som Flyktingrådgivningen gjort. Organisationen bistår asylsökande och flyktingar med rättshjälp och annan handledning.
– Domstolarna låter mycket ofta bli att bedöma barnets bästa i domsluten, eller så behandlas bestämmelsen bara i förbigående, konstaterar Laine.
Flyktingrådgivningen gick igenom ett femtiotal beslut i förvaltningsdomstolarna från i fjol, och konstaterar att utlänningslagens paragraf nummer 6 om barnets bästa i nästan två tredjedelar av besluten inte alls finns med bland de paragrafer som beaktats.
Svårt att bevisa
På Migrationsverket förklarar man att en orsak till att så få familjeåterföreningar beviljas är att det är svårt att bevisa familjebanden. Till exempel i Somalia och andra krisområden är det mycket svårt att få tag i officiella handlingar.
– Då det inte finns papper måste man utreda familjebanden genom intervjuer. Om familjemedlemmarnas berättelser står i konflikt med varandra är det svårt att påvisa att man verkligen levt familjeliv tillsammans. Och om barnet inte har en relation till vårdnadshavaren är det inte nödvändigtvis bäst för barnet att återförenas med henom, säger Pauliina Helminen, chef för enheten för uppehållstillstånd vid Migrationsverket.
Helminen understryker att det är viktigt att beakta barnets bästa. Men det handlar om svåra överväganden.
– En faktor som gör övervägandena svåra är att det är just barnet som är här – varför är det så? Som fenomen måste vi försöka förhindra att barn skickas i väg. Det behöver inte betyda att beslutet alltid är negativt, men saken är inte så svartvit.
Helminen medger att siffrorna från tidigare år stämmer till eftertanke.
– Men några enskilda skäl går inte att ge. Omständigheterna varierar från fall till fall.
Enligt Marjaana Laine på Flyktingrådgivningen är tolkningen av vad som är motstridiga berättelser extremt sträng.
– Kraven på vilka detaljer man kan minnas är otroligt höga. Många av barnen är dessutom traumatiserade, och barn har oftast inte så bra koll på till exempel kronologi. Om man bevisat biologiskt släktskap genom DNA-test borde det krävas verkligt mycket för att avfärda att det finns reella familjeband.
Inga "ankarbarn"
Många av de negativa besluten motiveras med att det inte funnits tvingande skäl för barnet att lämna sitt hemland. Därigenom anses vårdnadshavaren frivilligt ha brutit bandet med barnet. Det tolkas i sin tur som försök att kringgå inresebestämmelserna, att få hit också resten av familjen.
– Men i största delen av fallen finns det mycket vägande skäl för att barnet över huvud taget fått uppehållstillstånd på grund av skyddsbehov. Då det sedan kommer till familjeåterförening anser man plötsligt att barnet kommit helt frivilligt.
Några "ankarbarn" vill Laine inte höra talas om.
– Vad är det för fel med att en familj i en desperat situation först skickar i väg det barn som är mest sårbart? Hur kan det ses som ett argument för att neka människor rätten till familjeliv? Det här har man inte lyckats förklara i processerna.
Dessutom:
– Juridiken är inte rätt kanal för att skicka allmänna politiska budskap till andra länder som drabbar enskilda människor. För övrigt har det alltid varit väldigt få minderåriga asylsökande som kommer ensamma till Finland, så det finns inte ens något behov att sända några sådana budskap.
Skärpta lagar
Enligt Flyktingrådgivningen har lagtolkningarna skruvats åt under de senaste åren. Men inte bara tolkningarna utan också paragraferna har skärpts. År 2010 kom en lagändring som innebar att barnet ska vara minderårigt ännu när beslutet om familjeåterförening fattas, det räcker inte längre med att vara minderårig då ansökan lämnas in. Då processerna drar ut kan det skapa problem.
– Tidigare var det helt normalt att en process kunde dra ut i till och med fyra år, då man räknar ihop både asylprocessen och familjeåterföreningen. Nu har processerna blivit snabbare, men det kan ändå ta närmare ett år att få det första beslutet.
År 2012 kom följande skärpning, som ligger bakom raset i antalet ansökningar – i fjol lämnades bara 12 nya ansökningar in. Det är inte längre familjeåterförenaren i Finland som lämnar in ansökan, utan det ska göras av den sökande själv vid närmaste finländska beskickning. Problemet är bara att nätverket av beskickningar är glest och resan kan för många vara svår att göra. Att antalet rasat gäller inte bara processer med minderåriga, utan alla familjeåterföreningar som gäller personer som fått internationellt skydd.
– Frågan är i många fall om familjemedlemmarna ens kommer åt att lämna in en ansökan. De som har det allra svårast drabbas värst – de som är fattiga eller sjuka och har svårt att resa i väg, säger Laine.
Dyr och lång resa
För att få lämna in en ansökan om återförening ska familjemedlemmarna vistas lagligt i landet där ansökan lämnas in. I praktiken kan det vara svårt. De flesta flyktingbarn som kommer ensamma till Finland kommer från Somalia, Irak eller Afghanistan. Men på finska ambassaden i Afghanistans huvudstad Kabul går det inte att lämna in ansökningar om familjeåterförening och i Somalia finns ingen finländsk beskickning alls. Somalier har svårt att åka lagligt till grannlandet Etiopien, och för afghaner är det svårt att komma lagligt till Iran eller Turkiet. I Etiopien krävs pass och visum av somaliska medborgare, men passet duger sedan inte som officiellt dokument för de finländska myndigheterna.
Resor och dokument kostar, och når man väl målet ska man vara beredd att vänta till och med ett halvår på beskickningsorten för att bli kallad på intervju. De flesta gör resan förgäves.
– Systemet fungerar inte. Förutom att det är svårt och dyrt för familjemedlemmarna att göra ansökan krävs också specialkunskap på beskickningarna. Det borde vara familjeåterförenaren i Finland som lämnar in ansökan om familjeåterförening, säger Laine.
Glest nätverk ett problem
På Inrikesministeriets migrationsavdelning är man medveten om problemen.
– Lagändringarna verkar åtminstone tillfälligt ha minskat på antalet familjeåterföreningsansökningar bland dem som fått internationellt skydd, säger överinspektör Katri Niskanen.
Enligt Niskanen hänger lagändringen 2012 ihop med EU:s bestämmelser om enhetliga biometriska uppehållstillstånd. För dem behövs fingeravtryck och fotografi. EU förutsätter ändå inte att de biometriska kännetecknen samlas in redan i ansökningsskedet.
– Men på det här sättet kan man redan från början veta att det faktiskt är samma människa som både ansöker och dyker upp på intervju.
En ändring i utlänningslagen som ska göra det möjligt att ta emot ansökningar på andra ställen än på de finländska beskickningarna har precis klubbats igenom i riksdagen.
– Vi är så klart medvetna om att nätverket av finländska beskickningar har blivit glesare, och det är ett problem. Det är inte meningen att det ska vara orimligt svårt att lämna in en ansökan, säger Niskanen.
Lagändringen gör det möjligt att ta emot ansökningar på ett annat Schengenlands beskickning, eller att lägga ut uppgiften på en privat aktör till den del den är rent mekanisk. Men det hjälper knappast dem som nu väntar i världens krisområden, eller de minderåriga i de finländska mottagningshemmen. Det är en lösning på långsikt.
– Och det är knappast i de svåraste områdena de här kontoren eventuellt kommer att öppnas, säger Niskanen.